Det var i juni som Alekuriren rapporterade om tvåbarnsmamman Camillas situation för första gången. Den tidigare gymnasieläraren drabbades av utmattningsdepression och var tvungen att sjukskriva sig.
– Jag hyrde olika lägenheter i andra hand. När andrahandskontraktet löpte ut letade jag under cirka sju månader innan jag fick tag på en lägenhet hos en privatperson. Hyran låg på 8 500 kronor och sjukpenningen på 11 400, men jag var tvungen att ta den eftersom det helt enkelt inte fanns något annat. Utöver det behövde mina barn och jag ha mat på bordet samt en bil eftersom lägenheten låg en halvmil från närmsta hållplats. Vem som helst kan förstå att kalkylen inte gick ihop, berättade hon och fortsatte:
– Vid den här tiden stod jag fortfarande för långt bak i Alebyggens bostadskö och det fanns ingen möjlighet att få en lägenhet från dem. Efter många diskussioner beviljade socialtjänsten mig ett försörjningsstöd på några tusen kronor med förbehållet att de under inga omständigheter fick användas till att betala räkningar, utan enbart till att handla mat.
Camilla blev till slut bostadslös och tvingades bland annat att sova i sin bil. Alekuriren har träffat henne på nytt och situationen är densamma.
Hur har ditt liv sett ut under det senaste halvåret?
– För jävligt. Det händer absolut ingenting. Jag har pratat med många olika människor och alla bara rycker på axlarna. De förstår inte vad problemet är och jag får ingen hjälp.
Var tillbringar du nätterna?
– Jag åker runt till familj och bekanta, som vanligt. Hade jag varit ensam hade jag kunnat bo i min ryggsäck eller flytta till ett annat land, men mina barn bor ju här hos sin pappa och jag vill vara med dem.
Camilla har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon tänker på sina två barn, som är 13 och 10 år.
– Det är oerhört få människor som kan relatera till min situation. Jag kan inte laga mat till mina barn eller göra läxorna med dem. Jag får inte heller stoppa om dem på nätterna.
Hon fortsätter:
– Jag har dragit i varenda tråd som finns. Jag har ringt och mejlat kommunen och socialtjänsten, men jag får avslag hela tiden. Jag står sedan länge först i kön hos Alebyggen och det är alltså min tur att få en lägenhet nu. Mitt problem är enkelt att lösa: ge mig en möjlighet att få tak över huvudet så löser jag allt själv. Jag kan betala min hyra. Vem är det som sitter och bestämmer att jag inte är värd något? Jag har straffats väldigt hårt för att jag blev sjuk. Jag orkar inte längre att kämpa längre.
Har du gett upp?
– Ja, på något sätt. Mina barn behöver mig nu och jag kan inte ta hand om dem. Det kommer att bli ännu en dyster julhelg, för oss alla tre.
Ebba Gierow, socialchef i Ale kommun, har tidigare besvarat kritiken som riktas från den hemlösa tvåbarnsmamman Camilla.
Hur kommer det sig att samhällets skyddsnät inte fungerar för alla?
– Bostadsbristen är ett problem, inte bara i Ale utan i stora delar av riket. Det är svårt att finna och få en egen bostad på hyresmarknaden. Även ägande är svårt då det kräver kapital och en säker inkomst, svarar Gierow.
Hon fortsätter:
– Socialtjänsten kan ofta bidra med stöd i olika former, allt från tak över huvudet (det vill säga att man beviljas ekonomiskt bistånd till vandrarhem eller liknande) till stödboende om det finns behov av det eller ett socialt kontrakt, vilket innebär att man hyr i andra hand av kommunen. Ett första steg är att ta kontakt med socialtjänsten så att vi gemensamt kan bedöma om och i så fall hur behoven kan tillgodoses.
Vad har du att säga om Camillas situation?
– Det är förstås inte möjligt att kommentera ett enskilt ärende, oavsett om det är en för oss känd person eller inte. Generellt kan man säga att orsakerna till varför en person hamnar utanför bostadsmarknaden skiljer sig åt men överlag ser socialtjänsten att bostadslösheten ökar. Oavsett anledning är det för alla som drabbas en mycket utsatt situation.
