2003 var Camilla färdig med sin universitetsutbildning och ett liv som gymnasielärare väntade – men efter tio år förändrades allt.
– Jag fick alldeles för mycket ansvar som inte handlade om att undervisa. Jobbet följde med mig hem och jag kände en enorm stress, berättar hon.
Camilla, som är i 40-årsåldern, uppsökte sjukvården och där konstaterades att hon hade drabbats av utmattningsdepression.
– Jag blev disträ och kände mig trögtänkt, samtidigt som jag inte fick ordning på mina tankar. Jag fick eksem, yrsel och kunde till slut knappt prata. När man väl har fått den här sjukdomen är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att komma tillbaka till sitt forna jag.
När Camilla och hennes sambo gick skilda vägar för sex år sedan var det upp till henne att hitta en egen bostad.
– Min tidigare sambo köpte ut mig från huset i Nödinge och jag trodde att pengarna skulle räcka för att köpa en lägenhet, men banken sa nej eftersom jag hade för låg inkomst. Jag hade inte förstått att det är mer fördelaktigt att ha noll kronor på banken, men en hög månadslön, än som i mitt fall, möjligheten att betala en stor del av bolånet kontant och på så vis få ner månadskostnaden.
Camilla började må sämre och blev så småningom tvungen att sjukskriva sig igen.
– Jag hyrde olika lägenheter i andra hand. När andrahandskontraktet löpte ut letade jag under cirka sju månader innan jag fick tag på en lägenhet hos en privatperson. Hyran låg på 8 500 kronor och sjukpenningen på 11 400, men jag var tvungen att ta den eftersom det helt enkelt inte fanns något annat. Utöver det behövde mina barn och jag ha mat på bordet samt en bil eftersom lägenheten låg en halvmil från närmsta hållplats. Vem som helst kan förstå att kalkylen inte gick ihop, berättar hon och fortsätter:
– Vid den här tiden stod jag fortfarande för långt bak i Alebyggens bostadskö och det fanns ingen möjlighet att få en lägenhet från dem. Efter många diskussioner beviljade socialtjänsten mig ett försörjningsstöd på några tusen kronor med förbehållet att de under inga omständigheter fick användas till att betala räkningar, utan enbart till att handla mat.
Camilla hamnade då i ett moment 22. Hon fick betalningsanmärkningar eftersom pengarna inte räckte. Efter ett par år kände Camilla sig tvungen att säga upp hyreskontraktet och blev därmed hemlös.
– Jag hade aldrig haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv fram till dess, men sedan rasade mitt liv samman och nu när jag står först i bostadskön till Alebyggen får jag inte hyra eftersom jag har flera prickar i registret.
Hon har varit utan en egen bostad sedan i augusti förra året.
– Jag åker runt till olika vänner och sover på deras soffor, ibland tvingas jag sova i bilen. Alla mina saker ligger i lådor och väskor. Det är ett ovärdigt liv, säger Camilla, som har svårt att hålla tillbaka tårarna under intervjun.
– Jag har två döttrar, tolv och nio år som får växa upp utan sin mamma. Jag ges inte möjlighet att stoppa om dem på kvällarna, jag kan inte laga deras mat eftersom jag inte har ett kök. Precis som alla andra föräldrar vill jag kunna finnas där för dem, dygnet runt. Ge dem ett hem och skapa trygghet. Varje gång jag tänker på det börjar jag givetvis gråta och jag får panikångestattacker. Det känns som att jag har straffats orimligt hårt från flera olika håll för att jag blev sjuk. Eftersom jag inte har några sociala problem och definitivt inga anmärkningar som gäller hyra, så borde mitt problem vara enkelt att lösa – det enda jag behöver är en bostad, sedan klarar jag mig själv.
Kan du beskriva hur det är att inte ha ett hem?
– Fruktansvärt. Värst är naturligtvis att inte kunna träffa barnen varje dag, att se dem oroa sig över sin mamma och det krossar mitt hjärta. Saker som man vanligtvis tar för givet existerar inte. Jag befinner mig i någon slags limbo där jag inte fyller någon som helst funktion. Det är en mardrömskänsla.
Camilla suckar tungt och avslutar:
– Enligt flera läkarutlåtanden är det av yttersta vikt för mitt tillfrisknande att jag får hjälp att hitta ett långvarigt boende. Många tror att det alltid finns ett skyddsnät bara för att vi bor i Sverige, men det gör det inte. Jag är ett bevis på det.
Ebba Gierow, socialchef i Ale kommun:
– Bostadsbristen är ett problem, inte bara i Ale utan i stora delar av riket. Det är svårt att finna och få en egen bostad på hyresmarknaden och även ägande är svårt då det kräver kapital och en säker inkomst.
Hon fortsätter:
– Socialtjänsten kan ofta bidra med stöd i olika former, allt från tak över huvudet (det vill säga att man beviljas ekonomiskt bistånd till vandrarhem eller liknande) till stödboende om det finns behov av det eller ett socialt kontrakt, vilket innebär att man hyr i andra hand av kommunen. Ett första steg är att ta kontakt med socialtjänsten så att vi gemensamt kan bedöma om och i så fall hur behoven kan tillgodoses.
Vad har du att säga om Camillas situation?
– Det är förstås inte möjligt att kommentera ett enskilt ärende, oavsett om det är en för oss känd person eller inte. Generellt kan man säga att orsakerna till varför en person hamnar utanför bostadsmarknaden skiljer sig åt, men överlag ser socialtjänsten att bostadslösheten ökar. Oavsett anledning är det för alla som drabbas en mycket utsatt situation.
