Futsal, en organiserad form av inomhusfotboll, växer i popularitet. I Ale har vi kunnat följa Nol IK:s friska satsning på att försöka ta sig upp i högsta serien i rekordfart. I söndags satte Mellerud stopp för den färden. Alla dörrar till futsalallsvenskan var öppna, mattan utrullad och de sista minuterna skulle bara spelas av. Nol ledde med klara 5-1 och hade bud på mer. Vinnaren i matchen får chansen i ett kvalspel där två av tre går till högsta serien. Formstarka Nol såg med all rätt världens chans att nå sitt mål, men i sportens värld är allt möjligt – mirakel som totala genomklappningar. I Mellerud talas det garanterat om undret i Rådahallen, där ett utslaget hemmalag reste sig på nio och med fem mål på nio minuter vände ett hopplöst underläge till seger. Det var en brutal påminnelse för nolarna om hur grym idrotten kan vara när alla marginaler välter över på fel sida. Samtidigt måste man lyfta på hatten och berömma David som välte Goliat när absolut ingen trodde det var möjligt. De såg en chans, satte allt på ett kort och vann. All heder, men roligt – nä, det tänker jag aldrig skriva att det var. Inte rättvist heller, men det är just händelser som dessa som gör idrotten till det som engagerar gammal som ung. Allt är möjligt!
Med detta i åtanke ska inte ens arrangörerna av Ale Invite känna oro för lördagens evenemang i Alebacken. Få tror att det ska vara möjligt att genomföra en snowboardtävling i världsklass när regnet, plusgrader och starka vindar har avlöst varandra de senaste två veckorna. Jag ger mig katten på att Alebackens eldsjälar löser även detta uppdrag. Jag är för dåligt insatt för att förstå hur, men maken till idérikedom och snilleblixtar finns inte någon annanstans. Utmaningen i år jämfört med i fjol är att eventuella snötransporter inte kan ske från närområdet, ty det vita pudret är nu långt borta.
Det krävs någon annan mirakelmedicin – helst några minusgrader under något dygn. Får vi be om en stilla bön till vädrets makter.
Vecka 8 börjar årets praoperiod för årskurs 8. För en del blir det första mötet med en arbetsplats, där mamma och pappa inte jobbar. En viktig händelse. Jag tror jag fortfarande kan minnas alla mina praoplatser. Upplevelserna har delvis styrt mig vidare i livet. Att löda kretskort på Ale Datapanel var förvisso ganska kul i en social samvaro, men teknik och elektronik passade inte mitt huvud. Kontorsarbetet på Axel Christiernsson gjorde klart för mig att papper ska skötas av andra.
Förskolan i Nol gav mycket tillbaka och påverkade senare valet att i brist på andra uppslag söka till lärarhögskolan. Att man sedan till sist hamnade någon helt annanstans beror på det berömda bananskalet och det är ofta det som avgör ödet, både då och nu.
