Frågan är inte om, utan när och i vilken takt som 100% eldrivna fordon tar över. Det är tydligt att samhället och staten nu gör ett tydligt avstamp mot en fossilfri fordonspark. Västtrafik har nyligen handlat upp kollektivtrafiken inom Ale kommun och här fick Nobina förnyat förtroende. Från och med sommaren 2019 kommer 90% av bussarna att köras med fossilfritt bränsle. Västtrafik har också möjlighet att avropa fyra elbussar till Ale, lägg därtill den befintliga Älvan som redan trafikerar i Älvängen. Det är tunga och viktiga beslut som visar oss andra vägen, däremot kommer resan mot målet om en helt fossilfri fordonsflotta att ta sin tid. Erfarenheterna som den nya tekniken för med sig har vi heller inte tagit del av än. Hur länge håller batterierna för en normalt använd elbil? Hur ser andrahandsmarknaden ut? Hur snabbt kan en effektiv infrastruktur med laddstationer byggas ut? Teknikskiftet kommer att stöta på många problem och det lär bli en gropig resa, men det är viktigt att den offentliga sektorn går i täten och visar vägen. Pollex i Nödinge är ett bra bevis på att även det privata näringslivet tar ansvar. Deras tjänstebilar är eldrivna till 100%.
Nu börjar också de första eldrivna skåpbilarna att rulla på våra vägar. De blir attraktiva alternativ för hantverkare som inte kör mer än 10-15 mil per dag. Företagsbilarna utgör en betydande del av fordonsparken och kan elbilen slå sig in där väntar en stor positiv utveckling.
Måndagseftermiddagen var allt annat än positiv. Orklakoncernen offentliggjorde då styrelsens beslut att flytta hela kexproduktionen till Riga från 2022. Totalt jobbar 350 personer vid kexfabriken och av dessa är 90 alebor. Det är ett hårt slag för de som drabbas direkt, indirekt är det fler än de som räknas upp vid en första anblick. Ett stort företag skapar alltid många positiva ringar på vattnet. Behovet av tjänster och varor som levererats av lokala företag i Kungälv och Ale försvinner helt. Koncernen har dock lovat att ingen av de anställda ska stå utan sysselsättning när kexproduktionen upphör. En rimlig ambition eller bara en vacker tanke? De fackliga organisationerna vacklar och är som förväntat mycket kritiska. Det kan jag också tycka är rimligt. Det är nu fackrörelsen måste visa sig stark och ställa krav. När det finns läge att andas och reflektera ska de fundera kring de positiva effekter som Ale kommun, facken och arbetsgivaren skapade genom en gemensam kraftsamling när Tudor satte punkt i Nol 1999. Minns jag inte fel så infriades målet om att alla anställda kom vidare på ett eller annat sätt. Dra inte ner rullgardinen helt, släpp in lite ljus i rummet. Arbetsmarknaden har sällan varit så stark som nu, även om det inte bubblar om kexfabriker just nu. Självklart är det viktigt att Ale kommun följer utvecklingen. 90 personer är ett stort antal som riskerar att stå utan arbete, men med rätt utbildningsinsatser är chanserna goda att få anta nya utmaningar i yrkeslivet.
Dessvärre blir det utan möjlighet att kunna köa till en påse färska baddare – och det är djupt beklagligt!
