Ortsutvecklingsmöten har alltid engagerat och intresserat mig. Det var ett initiativ som togs redan 1995, om jag inte minns helt fel, av den då socialdemokratiska ledningen i Ale. Det skedde på försök i Surte och Hålanda, men utvecklades sedan till att omfatta Ales tio orter. Syftet att stärka den lokala demokratin och öka inflytandet samt chansen att påverka de mindre ortsnära frågorna är briljant. På många sätt har det också varit mycket lyckosamt – och är fortfarande vill jag understryka. Dock är det viktigt att framhäva roten till framgången. Nyckelorden är nära och superlokalt. Nära är det kommunledningen (både tjänstemän och politiker) som ska vara och superlokalt gäller programmet och presidiet för mötet. Här har det hänt något. I Alvhem satt Elena Fridfelt från Älvängen som ordförande och i Hålanda svingade Boel Holgersson från Nol klubban. Eftersom mötet inte är politiskt på något sätt borde i princip vem som helst kunna vara ordförande, det viktigaste är ju att personen är från bygden. Det är tack vare den lokala förankringen som rätt frågor väcks. Inspirationen ska komma från ortsborna i det dagliga mötet på orten. Det är då det blir superlokalt. Ingen skam ska falla över varken Boel Holgersson eller Elena Fridfelt. De har skött uppdraget med bravur, men för att bevara ortsmötet som ett intressant forum får vi inte glömma vad som lagt grunden. Om de politiska partierna saknar representanter på den aktuella platsen bör en ordförande kunna rekryteras direkt från orten. Härkomsten har i detta fall en avgörande betydelse. En ordförande som lever på orten behöver aldrig ställa frågan om vad som ska upp på nästa möte, det vet han eller hon redan… Det hörs nämligen på bygden.
I Hålanda kom återigen vägbelysningen upp. Den monteras delvis ned i samband med att Vattenfall markförlägger ledningen. Självklart kan vi inte ha belysning överallt. Det vore inte ekonomiskt försvarbart i tider där både omsorg och skola skriker efter mer resurser. Det handlar om att prioritera och i detta fall finns det en politisk samsyn om att förse busshållplatser, vägsträckor vid samlad bebyggelse och utsatta vägkorsningar med belysning. På vägen upp till bygdegården mötte jag en gående som inte bar reflex och dessutom valt en svart jacka. Det var i grevens berömda sekund som jag hann se vederbörande. Jag reagerade och gapade idiot, men när jag väl kom fram och upptäckte att min egen jacka naturligtvis inte heller hade reflex lugnade jag mig. Nu är jag vuxen och vet hur jag ska agera, men tankarna gick direkt till alla skolbarn. De kanske inte är så medvetna själva om riskerna att vandra längs skolvägen utan reflex. Om det nu inte är obligatoriskt att få reflex i skolan hoppas jag att kommunen som en kompensation till den nedmonterade belysningen i Hålanda förser skolbarnen med reflexer. Jag vet, numera, var man köper sådana!
