Kommunfullmäktige klubbade i måndags Socialdemokraternas, Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Aledemokraternas gemensamma budgetförslag för 2016. Det hade egentligen ingen större betydelse vilket av de tre förslagen som vann majoritet, då det endast handlade om nyansskillnader – i kronor och ören inte ens nyanser…
Det säger självklart en del om den kärva ekonomiska verklighet som Ale kommun för tillfället befinner sig i. Det finns inte utrymme för att spekulera i några satsningar. Pengarna räcker bara till det mest nödvändiga och när tre olika budgetförfattare kommer fram till samma sak så kan vi nog utgå från att det är den bittra verkligheten. Inte ens Sverigedemokraterna som presenterade sin första budget någonsin för Ale valde att ta ut svängarna. De gick i princip på vad både de rödgröna och Alliansen hade sagt. Det visar också på ett visst ansvar. I opposition är det annars lätt att lova stort, men på något sätt har det politiska klimatet som nu råder fått alla att i möjligaste mån dra åt samma håll. Det bådar gott.
När marginalerna är små och det oförutsedda inträffar kan samtalstonen och klimatet i de politiska forumen vara helt avgörande för att komma överens om betydligt tuffare beslut. Den antagna budgeten, precis som Alliansens, har bara ett resultat om 5 miljoner kronor. Det innebär att om något exceptionellt skulle inträffa är det inte lätt att komma till fullmäktige och begära extra anslag. Det finns nämligen ingen kassa att ösa ur. Samtidigt måste beslutet försvaras med att Ale är en av Göteborgsregionens tillväxtkommuner och om vi inte satsar nu, kan jag inte se när det skulle vara mer lämpligt att göra det.
Att en samsyn kan råda bot på stora problem är skolöverenskommelsen ett bevis på. De resultat som nu redovisas måste vara godis för de politiker som har varit engagerade i samarbetet. Istället för att envist tvista samtalar politikerna numera frekvent om dagsaktuella problem och hur de bäst ska lösas inom nämndens ram. Samtidigt har pedagoger, skolledare och övrig verksamhetspersonal engagerats hårt i skolans förändringsarbete. Delaktigheten har uppenbarligen haft en positiv effekt. Tro katten det! Om jag som lärare själv får vara med och tycka till, formulera förslag och genomföra förändringarna kommer jag oavsett de är rätt eller fel strida för att det till slut blir rätt.
När vinden nu har vänt gör ledningen helt rätt som uppmärksammar pedagogerna och hyllar dem för sina insatser. Det har de förtjänat efter många år med kritik och ifrågasättande. Bekräftelse är viktigt för oss alla, särskilt när den kommer från rätt håll.
Så här i efterhand kan man ju fundera på vad som gick snett. Hur kunde någon tro att rektorn som pedagogisk ledare skulle göra ett bättre jobb om han fick mer att administrera? Om lärarnas arbetsmiljö inte tas på allvar hur ska eleverna då kunna nå sina kunskapsmål? Skolöverenskommelsen har återställt ordningen. Nu fortsätter vi framåt!
