Elva ihjälskjutna på en Komvuxskola i Örebro. I Sverige.
Några dagar efter den största masskjutningen i vårt lands historia är den fortfarande svår att ta in, än mindre att förstå. Medierna ställer frågor om varför och hur det kunde ske, precis som att samhället skulle kunna vara förberett på allt – även det mest osannolika.
Jag ska vara uppriktigt ärlig och erkänna att skolskjutningarna i USA inte fått min fulla uppmärksamhet. Inte för att jag inte bryr mig, men för att det har känts så avlägset och som en omöjlig händelse i vårt eget land. Jo, jag vet att det hände i Trollhättan 2015. Vi fylldes med skräck även den gången och tänkte att det var en exceptionell händelse av en ensam psykiskt sjuk ung man.
Tio år senare händer det igen. Medierna pepprar med frågor, trängs utanför brottsplatsen och tävlar om att veta mest om det som ingen överhuvudtaget kan förstå. Lamslagna och chockade tar vi emot nyhetsrapporteringen. Det är minutrapportering som gäller numera, ändå är svaren som ges under det första dygnet nästintill obefintliga. Bilden klarnar dagarna efter dådet, men den största frågan kommer förbli obesvarad. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge riksmedierna dreglar över det fasansfulla – svaret på varför det hände och motivet bakom gärningen kommer med största sannolikhet aldrig att ges.
Mitt i tragiken och medlidandet för alla som drabbats slås jag av tanken att det kunde varit vi. Det kunde ha hänt i Ale eller Lilla Edets kommun. Det finns inget som skyddar oss mot det ofattbara, det mest fasansfulla och osannolika. Det känns fruktansvärt att skriva att ingen går säker, men det är verkligheten. Kunde det hända i Trollhättan och Örebro, kan det lika gärna hända här. Därför är det viktigt att vara förberedd, att våga prata om vad som kan ske och hur vi då ska agera. Det kan också ha en förebyggande effekt. Det vi förväntar oss ska hända har nämligen en tendens att aldrig inträffa…
Analyserna kommer att handla om hur vi förhindrar och förebygger liknande ”terrorhandlingar”. Jag tror dessvärre att det är en omöjlighet. Den psykiska ohälsan går det inte att skydda sig från. Det vi måste lära oss och lägga resurser på är förberedelser – detaljrika förberedelser för hur vi ska agera när det händer. Det kommer nämligen att hända igen. Tyvärr kommer vi ändå aldrig att kunna förbereda oss på allt. Världens grymheter är alltför svåra att föreställa sig innan de sker, men vi måste försöka.
Två dygn efter skolskjutningen i Örebro träffade jag Åsa Ericson, chef för utbildningsförvaltningen, och John Dagerås, brotts- och drogförebyggare i Ale. Min avsikt var att söka svar på vilka förberedelser som Ale kommun har för ett liknande illdåd. Sällan har jag blivit så imponerad av att få så många detaljerade svar i frågor som rör så hypotetiska och otänkbara situationer. Det finns en plan, tack för det.s
