Nästan på dagen två år efter vårt första inbrott på Hålstensvägen 22 i Älvängen slog banditerna till igen. Denna gång uteblev dock vreden. Det var snarare ett tragiskt konstaterande att småtjuvarnas snillrika förmåga att forcera en stabil ståldörr med pansarglas hade överlistat oss, men att denna framgång ändå bara belönades med en häftapparat och en skål med polkagrisar. Som vanligt är det snarare konsekvenserna av ett inbrott som ställer till det, inte vad de stjäl. Gärningsmännen har bra koll på tiden och hinner sällan få med sig några större byten, däremot är skadegörelsen ofta omfattande. Normalt brukar vi som drabbats hålla långa klagovisor om larm som inte fungerat, bevakningsföretag som varit på annan ort och polisen som aldrig dök upp. Därför känns det nu väldigt angeläget att berätta för er hur otroligt bra våra säkerhetsrutiner fungerade. Securitas larmcentral larmade polis och väktarbolag så snart larmet gick då de snabbt kunde se på våra kameror att det skarpt läge. En minut senare ringde min telefon och inom loppet av sex minuter var både polis och väktarbolag på plats. Det stoppade inte där. 20 minuter senare var fastighetsägaren där och tio minuter efter det en snickare för att iordningställa en tillfällig entrédörr. På sportsidorna hade vi beskrivit detta med ett ord: världsklass!
När händelseförloppet skulle analyseras dagen efter bidrog damen på larmcentralen med en positiv reflektion. ”Det har hänt något i Ale. Polisen är väldigt snabbt på plats. Det är faktiskt så”.
Mig behövde hon inte övertyga. För två år sedan var jag själv först på plats vid inbrottet, nu var jag bara trea och det tar jag faktiskt med mig. Det är naturligtvis så vi vill att det ska fungera. I den bästa av världar hinner de också fram innan gärningsmännen hunnit lämna brottsplatsen, men där är vi inte än. Att vi tids nog landar där är däremot fullt möjligt. Idag finns det system som gör det svårare för inbrottstjuvar att ta sig ut än in i lokalen. Detaljerna kring detta ska vi inte beskriva i sin helhet, då försvinner hela överraskningsmomentet.
I veckans tidning publiceras första delen av tre i en debattartikel om liberalismens uppgång, framgång och på senare år stora motgång. Det är Liberalernas gruppledare i Ale, Stefan Ekwing, som ägnat julledigheten till att höja blicken och fundera på den senaste tidens politiska utveckling.
Det kommer garanterat att väcka många åsikter och kanske är det dags att vi nyanserar de olika ideologierna? På något sätt känns de liberala ambitionerna om ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle som en självklarhet, men kan vi lita på det?
