Utskickad för att rädda liv, men tvingades offra sig själv. När ambulanssjuksköterskan som larmats till platsen inte fick återvända med livet i behåll nåddes en gräns. Nu måste respekten för polis, brandmän och ambulans tillbaka på riktigt.
För många av oss är det häpnadsväckande, nästintill obegripligt, att höra om hur blåljuspersonal har mötts av stenkastning, hot och våld när de ryckt ut för att rädda liv eller stötta nödställda människor. Nu får vi höra att det är en del av jobbet… Då har något gått väldigt snett, väldigt länge, i det svenska samhället.
Beskrivningen av vad som hände i Harmånger, Gävleborg, är inte känd i detalj men händelseförloppet om att en person med vasst föremål attackerat en ambulanssjuksköterska är bekräftad. Det räcker. Jag vill inte höra mer. Då ägnar jag hellre mer tid åt att prata om hur vi landade här.
Under uppväxten på 80-talet och säkert något decennium till var yrken som polis, brandman och ambulansförare (det var så vi sa då) något alldeles extra. Det var spänning och dramatik. Personer i uniform såg vi alla upp till och kände en stor respekt för. Jag vågar nästan påstå att alla gjorde det. Hur kunde attityden till och inställningen för dessa yrkesgrupper som viker sina liv åt att hjälpa nödställda människor förändras så radikalt? Det är kanske inte rätt läge att leta syndabockar, men faktum är att frågorna måste ställas. Hur kunde det gå så snett? Vem bär ansvaret?
Om vi inte inser allvaret kan vi sannolikt inte heller räkna med att någon kommer den dagen vi själva larmar. En robotröst kanske svarar, men det är tveksamt om ens roboten är beredd att offra livet för en utryckning.
Trenden måste vändas och de lagändringar som krävs måste prioriteras på riktigt. Det måste upp på regeringens bord och klubbas av lagstiftarna fortare än någonsin tidigare. Polis ska självklart alltid assistera om det råder minsta tvekan kring anmälarens psykiska tillstånd. Om personer med psykisk ohälsa och en bakgrund med våldsamma inslag ska ha en flaggad adress? Vad är det för fråga? Det handlar inte om integritet längre. Det handlar om att de som skickas ut för att rädda liv, deras och andras, alltid ska känna sig trygga. Om detta skrev riksdagsman Alireza Akhondi (C) en motion som avslogs av justitieutskottet för snart ett år sedan. Han skrev: ”När ambulans eller räddningstjänst åker till samma adress får de dock ingen varning, då SOS Alarm inte får flagga kända och farliga adresser. Det innebär att de som arbetar på ambulansen kan gå rakt in hos någon som tidigare har knivhuggit ambulanspersonal och som kanske har planen att göra det igen”.
Idag hoppas jag att justitieutskottet tänker och agerar annorlunda.
TEXT:
