Aldrig har ett vaccin varit så efterlängtat som det mot covid-19. Ändå är det cirka 20% av befolkningen som fortfarande är ovaccinerade. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men jag förstår inte ett enda argument för att inte ta gemensamt ansvar mot ett dödligt virus.
I Sverige har 14 775 människor avlidit till följd av covid-19. 2 402 i Västra Götaland. Det är siffror som säger det mesta, framför allt så säger det mycket om allvaret. Spridningen av viruset måste begränsas. Genom att vaccinera sig minskar risken att insjukna och därmed minskar också risken att sprida smittan vidare. Det är en härlig dubbeleffekt att med hjälp av ett vaccin både skydda sig själv och andra. Om vi inte får ner smittspridningen kommer vi få vänja oss vid restriktioner och särskilda bestämmelser. Det mest allvarliga är att viruset överlever och hotar känsliga grupper att drabbas av den dödliga sjukdomen – så vad väntar vi på? Varför är inte alla vaccinerade?
Lika självklart som att vaccinera sig borde det vara att utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta vid alla val. Det gör vi inte heller. Av 5,8 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan valde blott 17,5% att rösta i söndags. I Ale var siffran knappt 16%. Det är en märkligt låg siffra, rent teoretiskt, men sett till hur många som deltar i kyrkans aktiviteter är det kanske mer logiskt? Det är svårt att känna engagemang om man inte är delaktig i verksamheten eller påverkas av den. Personligen tycker jag att Svenska kyrkan är viktig. Det är en kultur- och värderingsbärare, inte minst för svenska traditioner. Det betyder däremot inte att jag springer ner kyrkdörrarna. Jag kan ändå gilla vad den står för. Sannolikt är det fler än jag som tycker likadant, att kyrkan är bra att ha i samhället, men engagemanget är det sisådär med. Det är nog också vi som måste sträcka på oss och i högre utsträckning bege oss till valunorna om valdeltagandet ska upp. Vidare bör vi kanske fundera och diskutera huruvida Svenska kyrkan ska ha en partipolitisk koppling eller ej. Finns det andra sätt? När så få röstar skvallrar det om att något möjligen behöver göras om.
Gerhard Andersson, en Aleprofil, särskilt i föreningslivet, har lämnat oss. Jag hade en särskild koppling till honom. Han var tjänsteman på Ale kommuns tekniska kontor när jag var engagerad i elevrådet på mellanstadiet. Jag fick i uppdrag att påverka kommuen att sätta upp fler cykelställ. Jag skrev ett skarpt brev, sådär skarpt som bara en 10-åring kan skriva. Det landade hos Gerhard. Som 10-åring är tålamod ofta en bristvara, så även hos mig. Någon dag efter att ha lagt brevet på lådan ringde jag kommunen. Jag blev kopplad till Gerhard. Han hade läst brevet. När jag började femman året därpå hade vi nya fina cykelställ. Med det vann han min respekt.
