Vet ni vad, det är faktiskt allvar. Den svenska demokratin som länge har varit så självklar riskerar att gå förlorad i brist på politiskt engagemang bland medborgarna. 1960 var 20% av väljarna med i ett politiskt parti, idag är samma siffra nere i 2,5% (SVT 30/4). Intresset för att uttrycka sitt gilla eller inte gilla i enskilda sakfrågor är däremot stort, men att ta ansvar för helheten lockar inte. Att rekryteringen går trögt i våra politiska partier medför en föråldrad partiledning och vad händer när de som gjort det politiska uppdraget till ett livslångt levebröd plötsligt lämnar in? Finns det någon som är beredd att ta över? Det är inte självklart och därför faller även detta ansvar otacksamt nog på partierna och dagens företrädare.
Om inte ungdomsförbunden kommer igång på allvar hopar sig de mörka molnen på demokratins himmel. Risken finns att helt fel krafter får en framträdande roll även i Sverige. Vi måste slå vakt om det öppna samhället och de värderingar som har byggt landet. Det är möjligt att vi till sist måste kasta partibeteckningarna i malpåsen för att skapa en delaktighet hos medborgarna. Intresset finns där, men att placera sig bakom en ideologi eller stämplas med en politisk färg – den tiden kan faktiskt vara förbi. Det måste vi i så fall acceptera och försöka skapa ett nytt system som bygger på samma principer. Rättvisa, valfrihet, solidaritet och yttrandefrihet.
1 maj är definitivt valupptaktens dag ett år som detta och alla utspel som görs från denna tid och framåt måste ses i perspektivet att det stundar ett val i september. Mer ovisst än inför årets val kan jag inte påminna mig om att det någonsin har varit. Det är på sätt och vis underligt att statsminister Stefan Löfvén i en brinnande högkonjunktur med rekordlåg arbetslöshet och en kraftigt bantad statsskuld ändå inte övertygar i opinionsmätningarna. Väljarna verkar kräva något mer, frågan är om någon lyckas knäcka den koden? Om inte är risken uppenbar att den historiskt svaga minoritetsregeringen kommer att få sällskap av ännu en. Vem som kommer att leda den ska vi dock låta vara osagt. Samma sak gäller lokalt. Utan Jan A Pressfeldt är Aledemokraternas framtid hotad. Kan de överhuvudtaget försvara ett mandat i kommunfullmäktige och spelar det i så fall någon roll? Med sina tre mandat lyckades Pressfeldt med konststycket att få ett större inflytande över politiken än han egentligen hade fått mandat från väljarna. En liknande uppgörelse är knappast aktuell denna gång.
Om (S) inte ökar sitt väljarstöd i Ale ser det i dagsläget svårt ut att bilda majoritet med de rödgröna. Å andra sidan behöver alliansen också hosta upp sig om det ska bli möjligt att bilda en politisk ledning. Med två, alternativt tre partier, Framtid i Ale och Sverigedemokraterna, utanför blocken kommer det sannolikt att bli nödvändigt att sträcka handen över blockgränsen för att inte vågmästarna ska ta över taktpinnen. Jag tror vi ser ett nytt politiskt landskap den 10 september.
