I veckans tidning medföljer en valbilaga inför kyrkovalet den 15 september. Det brukar kallas för ”det bortglömda valet” och valdeltagandet har de två senaste valen inte överstigit 12%. Det är självklart ett demokratiskt bekymmer, men eftersom få är insatta vet jag inte om lösningen är att jaga gemene man till vallokalerna. Det kanske är 12% av Svenska kyrkans medlemmar som har kunskap om driften och då är det möjligtvis klokast att deras röster får avgöra? Nåväl, jag kan bara konstatera att åsikterna bland kandidaterna kring hur kyrkan ska utvecklas är tämligen lika. Alla talar om kyrkan mitt i byn, en öppen mötesplats för alla, oavsett tro. Det råder också en god ton mellan kandidaterna på respektive sida, vilket får mig att tro att de flesta beslut tas i en form av enighet. Det tror jag är en bild som väldigt många har och det bidrar självklart till att motivationen att rösta sänks ytterligare.
Kyrkans utmaning är större än valet av ledning. När staten och kyrkan gick skilda vägar i Sverige innebar det en valfrihet för landets medborgare att vara med och betala kyrkoskatt eller ej. En del har valt att gå ur Svenska kyrkan och det finns självklart en oro för i vilken utbredning detta kommer att fortsätta. Någon akut situation är det emellertid inte. Kyrkan är rik på tillgångar och har fortfarande en given roll i det svenska samhället. Just kring den saken verkar nationen ändå stå enad. Vid varje krissituation av större mått riktas blickarna till kyrkan. Då är den självklar, likaså är vi ofta överens om dess kulturhistoriska värde. Ofta visar vi stolt upp våra mäktiga kyrkor runt om i landet, men notan vill inte alla vara med och dela på.
Personligen tycker jag det är som med tv-licensen…hade alla varit med och betalat hade kostnaden för varje enskild medborgare varit försumbar. Hade alla erlagt en mindre kyrkoskatt hade vi också varit befriade från oro för kyrkans framtid. Kyrkan i sig med alla sina byggnader, inventarier och marker är kanske en av Sveriges största kulturskatter och då vore det väl inte mer än rätt att vi solidariskt värnar den. Sen kan vi ha vilken trosuppfattning som helst, men vår historia och kultur kan vi aldrig förneka. Dessvärre har det blivit mer eller mindre tabu att ens få sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningen…
På lördag smäller det igen. 7 september är det tänkt att hela närregionen ska ha Ale och Lilla Edet som destination. Ett bättre tillfälle att sondera lite ny terräng och på nära håll uppleva vad som är på gång i framtidens Ale och Lilla Edet ges inte. Ta nu tillfället i akt att upptäcka lite nya sidor av din hemkommun. Det bästa finns ofta runt knuten, men vi vet inte alltid om det. Jag funderar definitivt på att ta cykeln längs servicevägen och Göta älv – AleTrampet 2013 tycker jag är en strålande idé. Väl mött!
