Det är en mörk, för att inte säga nattsvart historia, som publiceras i veckans nummer. Bakom sexuella övergrepp, psykos, självmordstankar, lögner, utredningar och myndighetsbeslut finns en oskyldig mammas kamp för att få tillbaka det enda av värde i livet – sina barn.
Kritiserade LVU-placeringar (lagen om vård av unga) har rullat tätt i riksmedierna den senaste tiden. Lokaltidningen har uppmärksammats på ännu en vars omständigheter väcker starka känslor och funderingar. Det finns akuta LVU-placeringar, där barnet är i omedelbar fara och måste omhändertas omgående. Det finns också de placeringar som sker efter noggranna utredningar, men hur rättssäker är hanteringen? Kan vi lita på att omhändertagande av barn alltid sker på saklig grund?
I fallet Helena finns en brutal omständighet som överskuggar allt, men som kanske inte vägts tillräckligt tungt: en barnvåldtäkt på en fyraåring. Efter att pappan gripits – och senare dömts till fem års fängelse – placerades familjen i ett utredningshem under elva veckor. Där konstaterades att mammans föräldraskap utvecklades i rätt riktning, men att det fanns behov av fortsatt stöd i hemmet. Någon LVU-placering föreslogs inte.
När familjen återvände hem gjorde socialtjänsten endast två besök innan barnen omhändertogs tre veckor senare. Om nu socialtjänsten redan bestämt sig för att LVU-placera barnen är det märkligt att de lät familjen återvända till hemmet där de sexuella övergreppen ägt rum. Det går nästan inte att föreställa sig vilka trauman barnen, fått uppleva i sina liv. Nu blev det ytterligare ett. Efter placeringen fick Helena nöja sig med att träffa barnen var tredje vecka.
Det som skrämmer mig mest i den här historien är makten som en enskild handläggare hos socialtjänsten har. Dennes utredning ligger till grund för socialnämndens, i detta fall individutskottets beslut – och senare – allt som oftast, litar även förvaltningsrätten på samma underlag. Tänk om handläggarens rutiner eller kompetens har brister?
Att omhänderta någons barn får aldrig omges av några tveksamheter. Alla andra alternativ måste först vara utredda. Helenas offentliga biträde ser stora brister i hanteringen. Helena överklagade självklart till förvaltningsrätten, men det underlag som lades fram belyste bara negativa observationer. Varför nämndes inte att Helena haft en positiv återhämtning? Utredningshemmet föreslog stöd i hemmet och mamman var själv villig att avlastas med en kontaktfamilj – ändå tog socialtjänsten beslut om att LVU-placera barnen.
Det stora sveket var ett faktum och Helena har egentligen bara upplevt det ena sveket värre än det andra. Först av sin man och senare även av samhället. Svek som aldrig kan förlåtas.
TEXT:
Peach 
