Reflektionen är gjord efter att ha läst gamla artiklar från sent 90-tal, där trafikolyckor med dödlig utgång tillhörde vardagen för kommunerna längs riskväg 45. Förlåt riksväg 45, som senare fick en högre standard och numera benämns Europaväg 45 (E45). I skrivande stund kommer jag inte ens ihåg när vi hade en dödsolycka på E45 genom Ale och Lilla Edet. Har det ens hänt sedan vägen färdigställdes?
Tänk vad fort vi både vänjer oss och glömmer det som varit. Med rätt buss kunde vi möjligen nå Göteborg på 45 minuter. Några få kunde i Älvängen hoppa på Vänersborgsbussen (linje 600) som tog en halvtimme från Älvängen. Många fick ta ”mjölkbussen” som gick in i samtliga samhällen och inte var framme på Nils Ericssons terminal under en timma. Det var bara att gilla läget.
Då hade vi inte heller en mobiltelefon att fördriva tiden med, utan det gällde att välja rätt plats så man hade någon ”vettig” att prata med. Men så var det faktiskt. Vi pratade på bussen. Idag är det lurar på och huvudet djupt försjunket i skärmen.
Nu är det tåg som gäller. En knapp kvart eller 20 minuter senare, lite beroende på var man kliver på, så är du i stan. Det går så snabbt att det nästan är skönt att ingen vill prata. Du får tid att samla tankarna och skriva in adressen dit Google ska leda dig… Det är egentligen inget nytt, bortsett att vi på den gamla goda tiden, ryckte ut kartsidorna från den gula telefonkatalogen för att lättare hitta vägen fram. Beteendet är egentligen detsamma, men den analoga kartan har blivit digital och flyttat in hos vår eviga följeslagare – mobilen.
Ibland är det nyttigt att titta i backspegeln. Inte för att längta tillbaka, utan för att inse hur långt vi faktiskt har kommit. Man ska alltid vara försiktig med att romantisera det förflutna. Visst var det trevligt att prata med folk på bussen, men jag saknar varken övergångsställena på 45:an, trafikljusen som gav timslånga resor till Göteborg eller telefonkatalogen vars kartor tog plats i jackans inneficka. Det var inte bättre förr – inte allt i alla fall.