En kultur att lära av

Till att börja med måste jag lyfta på hatten och imponeras av hur arrangemanget genomfördes. Tänk er själva att det kommer 15 000 besökare med ytterligare 5000 i släptåg under två dagar och alla kommer någon gång bli hungriga under dagen. Flera av dem kommer behöva duscha och sen vill de gärna ha skjuts hem också. Innan dess ska du sysselsätta dem med en aktivitet.

Det är inte utan att jag nu förstår varför Karin Kullman har jobbat heltid med projektet i två år. Vilken makalös logistik och infrastruktur som krävs för att allt ska fungera – och det mest fantastiska är att det också gjorde det! Bara idén att förvandla ishallen Ale Arena till ett jättelikt duschrum för 100 personer är värd en egen applåd.

Den största upptäckten var nog ändå den stämning som rådde på området. Det var inte en tävling i sin normala form, utan mer en familje- och folkfest. Att  någon efter målgång var både förbannad och förtvivlad över att ha sprungit bort sig i jakten efter en kontroll hör till. Det kändes som att det snabbare än vid andra idrottsliga misslyckanden bara rann av dem. Suget efter nästa etapp övervann. Med all positiv energi som omger ett arrangemang som O-Ringen är det nog dessutom svårt att hänga läpp. Här har övriga idrotter mycket att lära. Frågan är bara hur denna kultur kan spridas vidare? Här stöttar man verkligen varandra, pekar på kartan och visar att ”den där kullen hade det varit smartare att springa runt, du förlorade nog ett par sekunder där”.

För den oinvigde ser terrängen nästan omöjlig ut. Vi fick följa med den tidigare landslagslöparen Lars-Erik Undeland ut i skogen. Medan reportern och fotografen försiktigt letade fotfäste över stenblock och genom tät vegetation flög löparna fram mellan träden och över bergsknallarna. Vi blev ombedda att hålla uppsikt. Det kan komma en orienterar från alla håll – samtidigt.

Trots den höga farten är skador tämligen ovanliga. De verkar alltid veta exakt var de sätter ner fötterna. Och orienterare springer i alla väder. En orienteringstävling ställs nästan aldrig in. Det är tveklöst ett släkte att beundra.

En annan varm upplevelse från sommaren är berättelsen om hunden Diesel som var försvunnen i sju veckor. Familjen hade givit upp hoppet när telefonen ringde. En lantbrukare hade sett något som påminde om en hund i det höga gräset. Det visade sig vara Diesel. När familjen berättar om allmänhetens engagemang, hur de engagerade sig i skallgångsliknande insatser, sökte med drönare försedda med värmekamera och specialutbildade ID-hundar förstår man varför lyckan var total när Diesel plötsligt var hemma på gården igen. Förvisso 9 kilo lättare, men det var sannolikt ändå en mer hälsosam bantningskur än all Ozempic i världen…