Det var på sensommaren 1997. Jag var på väg tillbaka till redaktionen efter ett jobb i Skepplanda. I svängen i Högstorp som Ingemar Johansson, ansvarig utgivare för Ale Allehanda och Ale Tidning 1975-1997, menade var Ale kommuns geografiska mitt hade de lokala nyheterna haft sin utgångspunkt under många år. Nu var historien till ända och containern på utsidan fylldes med lådor och gamla kontorsmöbler. Jag bromsade in. I dörren stod Ingemar Johansson och i sin famn bar han ett antal tidningspärmar. Jag svängde in på gården och vevade ned rutan. ”Du slänger väl inga unika arkivex?” frågade jag.
Jodå, Ingemar Johansson hade bestämt sig och när Ingo hade gjort det fanns det sällan någon återvändo. Han ansåg sig inte ha någon användning av gamla tidningar och nu tillhörde Ale Tidning ett avslutat kapitel.
”Snälla Ingo, det är kulturhistoria. Jag köper dem”. Plötsligt stannade han upp och blev återigen den girige affärsmannen.
”Visst, 400 kronor för varje år. Det är elva år. Du får ett på köpet för 4000 kronor”.
Jag tyckte det var fasligt mycket pengar för elva pärmar med gulnade tidningar, men bestämde mig ändå snabbt för att slå till. Idag är jag tacksam för det. Det är ett härligt facit att kunna gå tillbaka och bläddra i gamla tidningar för att bekräfta en del sanningar.
Ingo och jag hade ett speciellt förhållande. Hatkärlek är det bäst passande ordet. I unga år skrev jag en insändare som publicerades i Ale Tidning. Jag var mäkta stolt och när jag hämtade tidningen på redaktionen 12 år gammal förväntade jag mig nog en liten klapp på axeln.
”Du skriver för långt. Korta ned texterna så blir det fler som orkar läsa och därmed fler som tar del av budskapet”.
Idag, drygt 30 år senare, vet jag att det var världens bästa och klokaste råd, men det kändes inte så då.
Ingo var långt ifrån smidig, men ville sällan något ont. Det blev bara lite klumpigt, som när lunchkrogen serverade en något klen lunchportion och fick se tallriken i tidningen följande vecka. ”Vem blir mätt på det här?”
I efterhand kan man skratta åt fadäserna. Likaså när en något överförfriskad Ingo avvisades från Alemässan i Surte 1995 och gav polisen veckans ris i tidningen för ett otrevligt agerande…
När Alekuriren startade i maj 1996 blev vi arga konkurrenter till Ale Tidning och Ingemar Johansson, men inte en enda gång stängde han dörren för mig. Tvärtom ville han gärna prata. Vi pratade om det mesta, men aldrig om konkurrenssituationen. På så vis var det en ärlig motståndare och Ingo visste att han tillhörde de sista mohikanerna. Att sätta tidning med hjälp av sax, klister och gnuggisar hade en tidsfrist.
Från den dagen Ingo stängde redaktionen och flyttade hem till Alingsås har han tillhört våra flitigaste läsare. Varje jul har det också kommit ett julkort som tack för gratisprenumerationen. Det kortet kommer vi att sakna nu. Ingemar Johansson har lämnat oss.
