Redaktionens mest trogne följeslagare har lämnat oss. Allan Larson blev 87 år gammal, men gammal blev han egentligen aldrig. Han var fri från krämpor, mediciner och tabletter. Han hade alltid ett leende på läpparna och en historia eller vits nära till hands. Det var med blandade känslor jag åkte upp till Älvevi för att bevittna derbyt mellan ÄIK och Nol IK. Det var ju Allans uppdrag. Fast när matchen nu spelades på konstgräset fanns det ändå ett naturligt skäl att skifta. Allan har ägnat många spaltmeter åt att beskriva det gröna gräset, men när nu både Älvängens IK och Ahlafors IF har fått konstgräs, Skepplanda är på gång, var det kanske läge att kasta in handduken för kommunens mest erfarne sportreporter? Allan Larson har varit med från första numret av Alekuriren. Som frilansare har han haft för vana att bevaka det som har hänt på Älvevi, Forsvallen, Gläntevi och ibland även Alevi på födelseorten Nygård. Som patriot i Älvängen har Älvevi självklart varit som ett andra hem, men jag vill nog påstå att Gläntevis matta ändå är den som har imponerat mest på Larson genom åren. Otaliga är de rubriker och ingresser som Allan har skrivit. Han gillade att försöka koppla samman rubrik och bild. Inte heller var han sen att få en bild på matchens domartrio. De som ofta stod offer för syrliga repliker från publik och det förlorande laget stod alltid Allan nära. Många rättskipare har till sin förvåning öppnat posten några dagar efter matchen och hittat en bild från Allan.
Generation efter generation har han följt i Älvängens IK, talanger har blivit A-lagsspelare som har blivit föräldrar till barn som blivit A-lagsspelare som blivit föräldrar till barn som blivit… Alla har de en sak gemensamt, de har blivit fotograferade av Allan Larson och han har haft örnkoll på hela släktträdet.
Själv tillhör jag generationen som både fått mina första leksaker från Allans i Älvängen, blivit fotograferad av Larson, lämnat in tipsraden hos samme man och dessutom har jag haft äran att jobba ihop med honom under 16 år. Det sistnämnda har inneburit att vi ätit julbord ihop 14 gånger i rad och då kunde vad som helst hända. Vem som nu ska stå för underhållningen återstår att se?
Det är makalöst när man blickar tillbaka på allt som Allan gjort och varit inblandad i. Det är inte utan att man känner en stor tacksamhet, men också en viss prestationsångest.
Trots allt vi har fått, Allan, kommer tomrummet efter dig att vara gigantiskt i många år. Hur det ska fyllas blir vår huvudvärk. En fråga som den klurige farbron tog med sig var varför han alltid skrev Larsson med ett S, det skulle vara Larson sa Larsson utan att besvara frågan varför. Stora män gör så, en del saker förblir privata och på så vis minns vi dem än längre, därför är jag glad över att vi aldrig fick veta.
Vila i frid!