Att trakassera, hota och kränka människor är den feges vardag. Så har det alltid varit, men den fege har blivit en allt större ynkrygg. Numera gömmer de sig dessutom väldigt ofta bakom någon form av skärm. Det är en sorglig utveckling.
Våra politiska partier, som är de forum och grupperingar som leder den öppna debatten om vårt gemensamma samhälle, har redan svårt med rekryteringen av nya medlemmar. När media rapporterar om hur vardagen kan se ut för en förtroendevald tror jag inte att intresset ökar, samtidigt ska det vägas mot att inte berätta om den. Att tiga ihjäl verkligheten är inget jag tror på. Tvärtom, vi måste konfrontera den och diskutera hur vi kan förändra förutsättningarna att vara förtroendevald.
Nästan varannan folkvald i Ale kommunfullmäktige uppger i en färsk enkät att de någon gång utsatts för trakasserier. Det sker inte helt oväntat oftast i sociala medier. Och ja, det är klart att skillnaden ibland är hårfin mellan vad som bör anses som kritik och trakasserier. Kanske är vi inte alltid överens om vart gränserna går och det är säkert högst sannolikt att någon känner sig kränkt, utan att den som utfört handlingen är medveten om det. ”Jag skrev ju bara att det var det sjukaste och mest idiotiska jag läst”. Så visst finns det en svårighet i att bedöma vad som är mer eller mindre kränkande tilltal. Var sätter vi gränserna? Hur mycket ska var och en tåla i ett öppet demokratiskt land?
Gränssättning är generellt sett svårt, men när över hälften av de som trakasseras upplever det som direkta hot har vi ett allvarligt problem. Det går inte heller att ducka för det, utan vi måste skapa ett debattklimat som gör det mer tilltalande för fler att engagera sig. Det känns som att taktiken hittills har varit att avvakta och se. Den strategin har testats många gånger, men väldigt sällan med lycklig utgång.
Nummer ett för att vända utvecklingen åligger de drabbade. Varje hot måste nämligen polisanmälas, även om det känns meningslöst just för stunden. På sikt kommer det att medföra att trakasserier mot folkvalda får ett ännu starkare ljus på sig. Frågan prioriteras upp och får mer resurser. Går det inte att utläsa i statistiken att trakasserier av förtroendevalda är ett allvarligt bekymmer kommer omvärlden inte att inse vilket direkt hot det är mot hela vårt öppna samhälle.
Läs också: Nästan varannan politiker trakasseras
