I veckan som gick gav avgångseleverna på det estetiska programmet i Ale gymnasium sin sista vårkonsert. Jag är glad att jag inte fick uppdraget att åka dit. Det är ofrånkomligt att en viss sorg har infunnit sig nu när det sjunkit in att det som länge var Ale kommuns flaggskepp såväl när det gäller pedagogisk utveckling som i frågor om demokrati och inflytande. Men jag klandrar ingen. Beslutet var korrekt utifrån de fakta som gällde då. En skolan utan elever går självklart inte att försvara. Däremot hoppas jag att förvaltningen gör en grundlig utvärdering om vad som egentligen gick snett och orsakerna går sannolikt inte att finna i närtid, utan den negativa bild och kritiska syn som delvis skapades kring Ale gymnasium de sista åren startade någonstans. Det är roten till det onda som måste hittas. Varför?
Jo, jag tror att det finns en del att lära. Framför allt det faktum att kritiken fick något av en snöbollseffekt och växte med åren – i vissa fall utan fog. De elever som valde att studera i Ale gymnasium har nämligen nästan entydigt vittnat om en perfekt skola med stor trivsel. Den negativa bilden har istället spridits av andra med en förödande effekt. Sedan har andra omständigheter spelat en stor roll. De förbättrade kommunikationerna med Göteborg och det fria valet av gymnasieskola skapade självklart helt andra förutsättningar liksom friskolornas intåg. Det såg annorlunda ut när Ale gymnasium invigdes hösten 1995, men att inte lyckas föra ut det positiva budskapet om de lokala verksamheterna är en lärdom ansvariga måste ta med sig. Det dröjde för länge innan relationen till grundskolorna i Ale togs på fullt allvar. Att inte ens 30 elever från våra egna elever i årskurs nio valde Ale gymnasium vid det sista söket vittnar om ett avstånd till den egna gymnasieskolan som till sist blev en avgrund i vilken Ale gymnasium blev kvar.
Nu byggs skolan om och ska anpassas till högstadium för elever från Nödinge, Nol och Alafors. En ny epok inleds och det är ett hus som erbjuder stora möjligheter, men att i framtiden inte längre få kalla den stolta byggnaden Ale gymnasium känns väldigt främmande. Nu är den känslan förankrad i historien och tidigare upplevelser, vilket är irrelevant i sammanhanget. Vi lever i nuet och tiderna förändras. Det gäller att ta ett djupt andetag och gå vidare. Att läsa om Ale gymnasiums sista vårkonsert och tänka tillbaka på alla de fantastiska föreställningar som estetstuderande elever producerat genom åren kommer säkert ta styggt på fler än mig.
Professor Roger Mumby Croft med ett förflutet bland annat på Oxford Brookes University har följt Ale gymnasiums problem på håll. Han hade tidigt idéer om åtgärder, men togs inte på allvar. Nu är han istället inkopplad på Lärlingsgymnasiet och förhoppningsvis ser de till att utnyttja en av vår tids mest meriterade pedagoger i entreprenörskap så mycket det går.
Det är i alla fall en kreativ tanke!
