Att tågen står stilla för signalfel har vi fått lära oss. En underhållsskuld i det svenska järnvägsnätet anges vara orsaken. Hur regeringen då kan prioritera att betala 350 000 kronor i bidrag till de som frivilligt önskar återvandra förblir en gåta.
Nog för att våra kyrkoherdar har fått mycket uppmärksamhet det gångna året så finns det andra frågor som borde lyftas och dryftas – en av dem handlar om infrastrukturen. Stöket i Göteborg orkar jag inte ens gå in på, men jag utgår från att resultatet kommer att få oss att snabbt glömma den tuffa och röriga ombyggnadstiden. Minns fortfarande alla arga insändare under Bana Väg i Väst när pendlares vrede över köerna på E45 var allt annat än hälsosam. Det tog fem år att bygga motorväg och dubbelspårig järnväg mellan Trollhättan och Göteborg – en värdefull investering i efterhand. Just då var det däremot väldigt jobbigt.
Nu är det inte sällan som tågen till Göteborg stoppar i Gamlestan, vilket hänger samman med projekt Västlänken. Det händer också att tågen blir ståendes på grund av signalfel, vilket resenärer mellan Göteborg och Stockholm är väl medvetna om. Snart stundar vintertid och då ökar alltid förseningarna. Ty minusgrader har en tendens att överraska svensk infrastruktur trots att det inte kan anses vara ett nytt fenomen.
Det handlar kort sammanfattat om en underhållsskuld. Vi har varken investerat i eller underhållit den svenska järnvägen med tillräckligt många miljoner (läs miljarder). I min värld bir det skevt när regeringen går ut och pratar om att höja bidraget för frivillig återvandring till 350 000 kronor per vuxen. Var kommer den siffran ifrån? Det kanske jag borde ha engagerat mig i innan jag skriver en ledartext i ämnet, men faktum kvarstår att det är en väldigt stor hög med pengar. I min värld ska alla stora utgifter alltid värderas. Är det nödvändigt? Är det aktuellt? Är det en klok prioritering just nu? Om jag besvarar dessa frågor med begränsad insikt och kunskap om själva sakfrågan blir svaret ett rungande nej. Den som frivilligt vill återvända kan redan idag göra det med stöd av staten. Jag tänker dessutom på alla bristyrken, behovet av fler arbetare när samhällets äldre blir fler – och ja – jag tänker på den förbannade järnvägen som behöver varje liten krona vi kan hitta.
TEXT:
