Västra Götalandsregionen tog i veckan beslut om att ställa in alla möten och event med över 20 deltagare. Det innebär att julborden och julfesterna bokas av. Återigen ett hårt slag för restaurangnäringen. Regionen är något av en trendsättare.
Kommunerna förväntas följa efter och därmed kan det få stora konsekvenser även på lokal nivå. Rätt eller fel? Jag hoppas att de som tar den här typen av beslut har på fötterna och att deras bedömning är korrekt utifrån ett folkhälsoperspektiv.
Hälsan måste alltid sättas främst och om sjukvårdens situation återigen hotas gör stora arbetsgivare rätt i att återigen bidra till social distansering, men visst är det tråkigt. Det är på gränsen till sjukt tråkigt. När samhället äntligen öppnat upp och livsglädjen återvänt börjar vi sakta ta några tunga steg bakåt. Började vi möjligen att skaka hand lite för tidigt? Tog vi undan handspriten onödigt fort? Kanske borde vi skaffa oss ett nytt långsiktigt förhållningssätt som innebär att vi fortsätter att sprita händer, hälsar med knuten näve och undviker täta folksamlingar? Det måste ju inte betyda att vi inte kan gå på restaurang, men vi kanske inte måste hänga på varandra i baren? Vi måste kanske inte vara 12 044 på Scandinavium, hälften är mer än tillräckligt under en rådande pandemi. Det går liksom inte att komma ifrån det faktum att pandemin inte är över än. Jag tror inte vi behöver stänga ner samhället, bara vara lite kloka. Halvfulla biosalonger, avstånd i kassakön, en på varje säte i kollektivtrafiken, luftiga mötesrum – vi kan det här. Jag tror vi begick ett stort misstag som öppnade upp och återgick till det tidigare normala alldeles för snabbt. Vi borde ha tagit ett steg i taget. Nu blir det naturligtvis inte bättre av att en ny virusmutation fått fäste. Det hade däremot underlättat att möta den nya smittspridningen om vi valt att behålla en del av restriktionerna.
Att vi törstar efter gemenskap och att få umgås vittnade årets julmarknad i Älvängen om. I ett närmast romantiskt vinterväder vallfärdade människor till evenemanget kylan till trots. Är det någon gång som snön är önskad och inte känns särskilt belastande så är det i tider av julmarknader, lucia och tomtar. I Ale känns det dessutom som att vi blir extra glada när temperaturen sjunker och snön faller. Inte sällan hör man då röster säga ”nu blir de glada i Alebacken”. Eldsjälarnas fantastiska arbete med att försöka hålla ett alpint center rullande på våra breddgrader imponerar på alla och det känns som att vi kan acceptera ett antal extra minusgrader bara för att det gynnar Alebacken och insatserna som görs där. Det är en verksamhet vi alla värnar och som idag utgör den bästa marknadsföringen av Ale kommun. Den har tveklöst satt Ale på kartan.
