Yttrandefriheten tillhör våra grundlagar, ändå är det just rädslan för att kritisera sina chefer som gör att Kommunal Ale nu går till attack mot arbetsgivaren Ale kommun. De gör det för sina medlemmars räkning, men påpekar flera gånger under måndagens intervju att det ”nya” ledarskapet avskräcker många från att säga sin åsikt. Har det verkligen gått så långt? I Sverige? 2015? Jag vill inte tro att det är så, men visst har jag också reagerat över att så många numera väljer att skriva under utan sina riktiga namn. Detta är en signal som kommunledningen måste ta på allvar. Kommunal Ale menar att medlemmarna är rädda för att säga sin åsikt rakt ut, då flera som visat missnöje har omplacerats och i vissa fall avskedats. Det är ingen vidare PR för en arbetsgivare som vill framstå som attraktiv. Jag utgår från att man lättar på spänningarna och sätter sig runt bordet med en tydlig agenda för att göra det lätt att både leva och jobba i Ale. Kommunal Ale har sitt kansli i samma hus som Socialdemokraterna. Det torde finnas goda förutsättningar och möjligheter för att träffas och lösa upp knutarna.
Att människor inte vågar yttra sin åsikt är ett hot mot hela vårt öppna samhälle. Ett sådant klimat kan ingalunda accepteras. Det måste motverkas med alla medel. Hemska tanke att inte våga skriva eller säga vad man tycker. Att du sedan som publicist eller insändarskribent får leva med att bli kritiserad är den andra sidan av myntet. I regel blir det en kreativ och konstruktiv diskussion som för ärendet framåt. Ibland kommer man ändå inte överens, men att lösningen skulle vara närmare om endera parten väljer att sitta tyst har jag svårt att tro.
Självklart är det svårt när pengar är inblandat, särskilt svårt när det dessutom är för lite pengar inblandat i förhållande till vad som ska utföras. Kanske är det då än mer värdefullt att prata direkt med varandra, inte bakom fignerade namn – inte heller genom lokaltidningens debattsidor – utan öga mot öga.
När situationen blir som Kommunal Ale beskriver den är den öppna debatten en väg till förhandlingsbordet. De väljer nu att lyfta på locket och meddela att gränsen är nådd. Det är hög tid för arbetsgivaren att kliva fram och möta såväl argumenten som Kommunals medlemmar. De har nämligen inte glömt vad som sades i valrörelsen och även om glädjen över arbetsklärder i barnomsorgen är stor räcker det föga om arbetsmijlön för det stora flertalet av Kommunals medlemmar fortsätter att försämras.
