Det råder tillväxt i Ale kommun och den positiva trenden ser ut att hålla i sig. BoKlok satsar på ytterligare 50 parhus i Kronogården, Älvängen. Det är strålande nyheter för oss som noterat att bostadsbristen är ett större bekymmer än många vågar erkänna. Tidningen följer som bekant en ensamstående mammas kamp för att få behålla sin lägenhet i Nödinge, men hon är inte ensam om att vara i akut behov av tak över huvudet. Det finns familjer även i vår trygga kommun som tvingas ta hjälp av husvagnen. Jag förstår socialtjänstens bekymmer i bostadsbristens Sverige, men jag har svårare för att acceptera att vårt moderna samhälle låtit oss hamna här. Hur kunde vi bomma så grovt?
Att skylla på resursbrist håller inte i vår del av världen. I ett land med vår levnadsstandard handlar det bara om vad vi väljer att satsa på. Resurser saknas inte, men av någon anledning har de lagts på fel saker. Boende borde anses vara en ganska grundläggande prioritering?
Vi är på gång i Ale, men faktum är att vi är för sent ute. Människor tvingas lida och det är ett extremt misslyckande när barn inte kan garanteras ett tryggt boende.
I handläggningen av fallet ”Anna” har allt gått snett. Den ena handläggaren har lämnat över till den andra. Utredningarna har avlöst varandra, orosanmälningar har lagts på hög. Att oskyldiga barn har varit inblandade har bara sagts ”väga tungt”, i själva verket har de inte spelat någon roll. Ärendet är fortfarande inte löst och nu har ”Annas” hälsotillstånd blivit så dåligt att läkaren har sjukskrivit henne. Allt för att hon ville bo kvar i Nödinge för att trygga sina barns hälsa som legitimerade läkare konstaterat var i starkt behov av att få fortsätta i Nödingeskolan där de äntligen funnit trygghet, lugn och ro.
Jag tror egentligen att även socialtjänsten förstår, men i bostadsbristens verklighet tvingas de fatta beslut som inte alltid känns humana. Det är just därför vi har FN:s barnkonvention och det ständigt återkommande barnperspektivet som ska garantera att våra mest sårbara människor alltid är garanterade en rättvis behandling. Således kan inte ”Annas” begäran om att få bo kvar i lägenheten hon med egen lön har betalat hyra för vara svår att bejaka. Det är ju det mest självklara beslutet en socialsekreterare kan ta.
Hur vi än vänder och vrider på det här så återkommer vi till ursprungsproblematiken, vi lever i en bostadsbrist. Den frågan måste ha fortsatt högsta prioritet annars blir det sannolikt fler tragedier och trauman att skriva om. Det slipper vi gärna.
