Hösten må vara både bister och tung. Mörkret sänker energin hos oss och det är med stor glädje vi tänder det första adventsljuset. Det är ofta ett första trendbrott på en lång och kärv höst. När adventsljusstakarna lyser upp hem och gator återvänder också mycket av livsglädjen. Julen inger hopp och sprider inte bara goda dofter från alla kök, utan också förväntan och framtidstro. För de allra yngsta medborgarna kryddas dagarna av längtan efter tomten med säcken. Längs vägen hälsar Lucia på med välbekanta sånger, frestande lussekatter och garnerade pepparkakor. Det är så vi har lärt oss att det ska vara. En tid för fest och gemenskap. I år blir det inte så.
Vi uppmanas med all rätt att utöva social distansering för att bidra till minskad smittspridning. Lucian, om hon kommer, lär göra samma sak. Hon kommer att vara på avstånd. Tomten samlar in önskelistor som allra bäst, men han gör det utan att krama några barn. De får inte ens sitta i tomtens knä. När väl aftonen kommer ställs juldansen in. 2020 är det möjligen de allra närmaste som får hålla varandra i handen och ta fart runt granen, men vad är det? En dans med några få? Som lussekatter utan saffran och en jul utan klappar.
God jul? Det känns väl snarare som en fruktad jul?
Hur ska räddningsmissionen och andra hjälporganisationer som varje år bjuder in hemlösa till julbord i Göteborg kunna infria alla förväntningar? Jag är övertygad om att de flesta godhjärtade insatser som görs kommer att hitta lösningar, men det blir aldrig som det borde vara. Det blir en coronalösning, men inget kan ersätta det som julen normalt sett står för. Värme och gemenskap.
Den sociala distanseringen slår sönder allt som gör julen till årets mysigaste högtid, men vi måste påminna oss om att vi tillämpar det med omtanke om varandra. Vi gör det för att en fruktad jul ska bli en god jul även för personalen i vården. Vi gör det för att 2021 inte ska bli som 2020 – ett riktigt skitår.
Och du, handla med hjärtat, handla lokalt. Håll avstånd, visa hänsyn och krama ingen.
