Helgen tillbringades i Borlänge, en gång utsedd till Sveriges fulaste stad. På samma konferens fanns en kollega från Köping, en gång utsedd till landets tråkigaste stad. Det fick mig att tänka på Ale vars vision är Sveriges längsta småstad. Om den upplevelsen blir sann är ju det en bättre titel än kollegornas – även om jag hade svårt att se det fula i Borlänge.
Som de flesta företag tillhör Alekuriren AB en branschorganisation. Den heter Gratistidningarnas förening och har alltid varit duktig på erfarenhetsutbyte. Årets höstmöte i Borlänge var ett sådant. Hur tacklar vi de stigande papperspriserna och hur länge överlever den mänskliga tidningsdistributionen? För det går ju inte att komma ifrån att det är verkliga personer som faktiskt lyfter på locket till brevlådan varje vecka – även om det hade varit bekvämt om AI erbjudit tjänsten…
Det var givande och fruktsamma samtal mellan tidningsrepresentanter från många av landets kommuner. Ett särskilt fokus blev det så klart på värden, Borlänge. Tänk att denna stad fått bära titeln ”Sveriges fulaste stad”. Att bara komma på tanken att dela ut en sådan utmärkelse är uppseendeväckande. Det fick mig att börja tänka på hur det är att bo i en kommun som Ale. En plats utan centralort, där ofta ett grönskande landskap möter en historia med allt från repslagarbana, gamla glasbruk och en delvis övergiven vikingagård. Men vad är det egentligen som gör en kommun vacker och rolig att bo i? Är det verkligen den storslagna arkitekturen, den pulserande stadskärnan eller är det kanske något helt annat? Och vad är det som gör att Borlänge och Köping fått bära skämskudde som fulast och tråkigast?
Det finns säkert förklaringar bakom utmärkelserna, men jag har efter en helg i supertrevliga Borlänge svårt att förstå skillnaden mellan platserna. Jag såg då inget som kändes särskilt fult i Dalarna. Tvärtom.
Sedan har vi såklart det där lilla extra som gör att en plats blir särskilt minnesvärd, men ytterst sällan är det ståtliga byggnader eller vackra fasader. Mitt starkaste minne från besöket i Dalarna kom vid vårt studiebesök i Falu Gruva. 67 meter under jorden. Wow, vilken guide vi hade! Hans inlevelse och sätt att prata när vi fick uppleva totalt mörker. Jag visste inte att det kunde bli så nattsvart. Så mötet med denna guide ger åtminstone mig ett obeskrivligt positivt minne av platsen.
Varken Ale eller Lilla Edet har Sveriges största konserthus eller häftigaste stadskärna, men vi har något annat och det räcker långt. Det är två lagom stora kommuner där det är tämligen enkelt att medverka i föreningsliv, nätverka mellan företag och lära känna sin kommun.
I slutändan är det människorna som omger platsen – och den gemenskap som vi skapar tillsammans – som avgör vår upplevelse. Därmed inte sagt att alla alltid känner gemenskap och då finns alltid risken att bli kallad både ful och tråkig.
