Nog för att det behövs regler och normer i vårt samhälle, men inte på bekostnad av det sunda förnuftet. Dessvärre är det så emellanåt. Diskussionen om rätten till skolskjuts återkommer vi med jämna mellanrum till. För sexåringar är det en kilometers avstånd till förskolan som gäller för att skolskjuts ska beviljas. Särskilda omständigheter såsom allmänt trafikfarliga vägsträckor kan medföra att skolskjuts är motiverat även om avståndet inte uppgår till kilometern. Men vad anses då vara farligt för en sexåring? Uppenbarligen är ett pågående vägarbete i miljardklassen inte klassat som sådant. Historien om Emanuel i Ramstorp visar återigen hur fyrkantigt ramverket är och det är minst sagt beklämmande när just försvarslösa barn blir inblandade. Att krasst lita på att ”väggubbarna” ser alla barn som har vägbygget som skolväg känns oansvarigt. Jag skulle inte vilja sitta på ansvarigas kontor den dagen vi konstaterar att med lite sunt förnuft hade vi kunnat rädda livet på en sexåring, men det hade så klart krävts att vi vågade gå utanför regelverket.
Roligast i veckan var beskedet om att Alependeln kommer att gå med kvartstrafik från och med 7 januari. Tråkigast i veckan var beskedet att Västtrafik kanske inte kommer att transportera oss till pendeltåget… Matarbussarna verkar plötsligt ha försvunnit ur planerna. Då är det kul att gräva fram ett gammalt anteckningsblock från ett ortsmöte i Skepplanda där Västtrafiks representant lovade ”ett tåg – en buss”. Till varje avgående tåg ska det gå en buss. Så lät det då – och precis som med Trafikverket – behöver de kanske bara väckas för att inse fakta. Staten har knappast plöjt ner 14 miljarder i en infrastruktur för att vi inte ska använda den. Om vi nu har investerat miljarder i pendeltåg så får vi nog satsa några kronor på att köra dit resenärerna också.
För övrigt har undertecknad passerat en milstolpe, de 40 åren. Åldersnoja? Nja, jag vet inte, men nog kan jag konstatera att åldern inger en viss mognad. Det går inte längre att försvara drömmar och visioner med att ”det ska jag göra när jag blir stor”. Nu är jag både vuxen – och något för stor. Det är väl egentligen det som är mest påtagligt med att ha kommit upp i medelåldern. Det finns inte längre någon storlek som passar. Large är för tajt och XL för stort. Jag fick frågan flera gånger den gångna helgen om jag var nöjd med de 40 första… ”Ja, men de kommande blir bättre för nu kan erfarenheterna leda mig rätt varje gång jag fattat fel beslut”. Bra svarat tänkte jag morgonen efter, då jag samtidigt konstaterade att presenterna blivit kvar på krogen… Helt fullärd blir man aldrig!
Stort tack till alla som trotsade min vädjan och gratulerade med blommor och blader, det är faktiskt väldigt vackert med blommor även om de inte överlever särskilt länge med min omsorg.