Försöket att stänga Fridhems särskilda boende i Surte sköts snabbt i sank av personal, anhöriga och lustigt nog politiken själva. Enkelt uttryckt tog pressade tjänstemän i sektor omsorg och arbetsmarknad. saken i egna händer. Deras direktiv från högre ort är att aldrig acceptera ett underskott, utan att omgående upprätta en handlingsplan för en budget i balans. Nu är det inget försvar för aktionen i sig, snarare en förklaring till varför människor i bland handlar utan eftertanke. Poltiken var dessutom informerad både en och två gånger, kanske ännu fler? Förtroendevalda har fått sig en knäpp på näsan att det duger inte att bara sitta runt sammanträdesbordet. Du måste dessutom lyssna, reagera och agera på det som sägs. Politikerna representerar oss alebor och vi måste kunna lita på att händelser likt ”Fridhemsaffären” aldrig får fäste och genomförs. Det är tjänstemännens plikt att lägga fram förslag till åtgärder när ekonomin inte går ihop och det är våra förtroendevalda som har i uppgift att prioritera vad som är acceptabelt att göra och inte. Fridhem är räddat. Det har partier på båda sidor om blockgränsen enats om. Däremot kvarstår huvudproblemet. Nämndens underskott är prognostiserat till minst 10 miljoner kronor. Sektorledningens huvudförslag som skulle givit en besparing om 7,5 miljoner tillhör historien. Den 1 juni sammanträder Omsorgs- och arbetsmarknadsnämnden. Till dess ska nya åtgärdsförslag tas fram. Resultatet kan omöjligt bli något som kommer att vinna allas gillande. Jag har svårt att se hur nya protester ska kunna undvikas. Personal och/eller anhöriga kommer att reagera. Om du tvingas spara 10 miljoner inom omsorgen så drabbas människor. Det är i grunden inget som någon vill ställa sig bakom, därför ser jag bara en utväg. En större del av underskottet måste mötas med en utökad budgetram. Det får bli ett mindre resultat i bokslutet och om det nu påverkar tillväxten så får dessa mål helt enkelt sänkas till dess att vi har råd att ta hand om barn, äldre och handikappade.
Handikappade… jag vet inte vilken gång i ordningen som vi skriver om familjen Malin Apel. Det är inte särskilt länge sedan vi skrev om en i TV4:as soffa gråtande Malin Apel. Beskedet från Högsta Förvaltningsdomstolen var tydligt. Sondmatning – hör och häpna (!) – är ett grundläggande behov, vilket ger 4-årige Max lagstadgad rätt till assistans när han matas.
Mardrömmen för den ensamstående tvåbarnsmamman såg ut att vara över. Döm av min förvåning när vi återigen tvingas publicera en artikel om nya problem för Malin Apel. Varför lyckas inte samhället leverera till de som bäst behöver stöd och hjälp. Varför envisas systemet, likt ett virus i datorn, att fortsätta skapa nya problem och hinder? Nu utmanar Ale kommun Försäkringskassan om vem som egentligen ska stå för assistanskostnaden. Hur länge den kampen kan pågå vet ingen, men en sak är säker i förlorarens ringhörna står återigen Malin Apel och sin handikappade son. Trots en klar seger i Högsta Förvaltningsdomstolen så lyckades systemet göra det besynnerligt svårt att leva för en familj som redan hade det svårt. Vem som firar den ”triumfen”?
Ingen, hoppas jag. Då återstår bara att i vanlig ordning ta ett omtag. Gör om och gör rätt!
