Förra sommaren var det skogsbränder som höll räddningstjänsten sysselsatt, i år har det varit anlagda bränder i Nödinge som häcklat våra hjältar. Det som började lite oskyldigt i containrar, spred sig oroväckande till sopstationer i bostadsområden. Många höjde tidigt ett varningens finger om att detta kanske bara är början. Nästa steg kan bli en skola eller annan större och viktigare inrättning. I veckan som gick sattes Börsagårdens samfällighetsföreningshus i brand. En ond gärning som drabbar många, så fruktansvärt tråkigt och onödigt. Nu är det hög tid att fundera på vem som kan finna en sådan gärning motiverad? Polisen verkar inte ha mycket att gå på, alla bränder till trots. Hur kan alla dessa tilltag gå så spårlöst förbi? Hur kommer det sig att ingen vet något, att ingen ser något? På samma ort rapporteras det om inbrott i Nödinge SK:s klubbhus och även i bygdegården som inte ens är färdigbyggd. Vad står på? Något är naturligtvis fel och nu räcker det inte att kraftsamla – det krävs åtgärder. Jag tror inte att lösningen är att utöka antalet väktare eller kamerabevakning. Det är däremot en av flera nödvändiga ingredienser i en handlingsplan, men främst så måste samhället visa upp det goda alternativen. Människor som begår dessa destruktiva handlingar känner sig exkluderade och utanförskapet måste motverkas med full kraft. OM det är yngre gärningsmän gäller det att nå fram till dessa med idéer om vad man kan ägna sin fritid åt istället. Vilka grupperingar är det idag som vi inte når fram till med föreningslivets utbud och de kommunala aktiviteterna? Vad är det vi saknar i paletten? Vad får en person eller flera att vid upprepade tillfällen tända eld på platser där konsekvensen kan få en direkt skada eller ännu värre – en dödlig utgång?
Svaren finns där ute, men det kommer kräva ett hårt intensivt fältarbete för att finna dem. Det måste samhället avsätta resurser för. Dialog och samtal. Det är både ett förebyggande arbete och en insats för att finna de destruktiva krafter som ligger bakom gärningarna som utmanar räddningstjänsten gång på gång.
Kommunen har ett stort ansvar som projektledare i det här arbetet, men här krävs också en insats av medborgarna. Nattvandringen måste komma igång och den behöver samordnas för att bli effektiv. ”Det är inte mina barn” tänker en del. Det är riktigt, men det är vårt samhälle och vår kommun. Hur vill vi ha det? Vilka rubriker vill vi ska prägla våra orter? Nu är det Nödinge som är ansatt, nästa gång kan det vara Nol, Skepplanda eller Älvängen. Därför borde nattvandring ingå i vår medborgerliga plikt. Om inte annat så borde vi lova varandra att åtminstone någon gång då och då ta en kvällspromenad med grannen för att se hur landet ligger.
