Istället lyfter man fram vikten av att jobba med de mjuka frågorna som anses vara det brottsförebyggande arbetet. Personligen ogillar jag när debatten landar med det brottsförebyggande arbete å ena sidan och skärpta straff å den andra. Att gärningsmän med grova brott som mord, dråp och våldtäkter på sina samveten ska straffas hårt är i mina ögon självklart och ingen diskussion. Parallellt med detta och som är minst lika viktigt är att vi jobbar brottsförebyggande. Det arbetet ska främst vara riktat mot ungdomar. Det är så vi kan stoppa och göra det svårare för gängen att rekrytera nya medlemmar. Om vi jobbar med att låsa in grova gärningsmän under en längre tid parallellt med ett relationsskapande brottsförebyggande arbete är vi en bra bit på väg. Det ena får inte utesluta det andra.
Fördelen med längre fängelsestraff är att dömda förbrytare hindras att begå nya gärningar. Samtidigt kan de inte heller ägna sig åt att rekrytera ungdomar att börja samma negativa bana. Kostnaden är en tung börda att bära för samhället, men det är varken gratis eller särskilt tryggt att kriminella är ute på gator och torg heller.
Den långsiktiga lösningen handlar om att hitta rätt verktyg i det brottsförebyggande arbetet. Att välja den kriminella banan ska inte locka någon. I ett öppet samhälle där alla blir sedda och bekräftade i tid ska det finnas mängder av bättre alternativ. Ett attraktivt föreningsliv är en viktig pusselbit. Här hittar många ungdomar gemenskap och intressen att utvecklas inom. Det är just därför som föreningsstöd i form av ekonomiska bidrag och ändamålsenliga lokaler är viktiga inslag i en kommun. Den stora utmaningen är de ungdomar som inte hittar en förening eller annat forum för gemenskap. De riskerar att hamna i ett utanförskap och det kan ofta vara destruktivt. Det är allvarliga larmsignaler när föreningar vittnar om bristen på ungdomsledare, halltider och haltande ekonomi. Vi lever i en tid där vi är i behov av fler föreningar, inte färre. Det är ingen hemlighet att det finns ett utanförskap, ungdomar som inte hittar rätt väg. Den gruppen får inte växa. Ett motmedel är öppna mötesplatser. Arenor där ungdomar kan träffas oavsett intresse och bakgrund. Jag vill inte kalla det fritidsgård för det är ett slitet begrepp och anses av vissa vara förlegat, men funktionen är densamma. Det borde bara kryddas med generösare öppettider. Mitt ungdomens hus ska vara öppet dygnet runt. Det är så dagens verklighet ser ut.
Ska vi fånga upp de som verkligen har kommit på glid måste dörren vara öppen. Om inte, finns en risk att fel dörr står öppen.
