Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag tror de flesta av oss skriver under på det när första halvan av 2020 ska summeras. Vem kunde ana att det vanligaste ordet skulle bli corona och att vi på nytt skulle lära oss betydelsen av att tvätta händerna? Det gick så rasande fort. Plötsligt var det nya förutsättningar både i vardagen och yrkeslivet. En del trodde till och med att undergången var nära. Det bunkrades konserver och toarullar som aldrig förr. Riktigt så illa som domedagsprofeterna förutspått blev det dock inte, men annorlunda får man allt skriva under på att det blev.
Nu när snart fyra månader av pandemin har pågått kan vi konstatera att det nya normala känns högst onormalt. Fotboll utan publik är som sommar utan sol, en högst kylslagen historia. En sommar utan arrangemang är som ett tivoli utan karuseller, en medioker upplevelse. Näringslivet permitterar, varslar och bromsar. Samtidigt snurrar börsen vidare mot nya rekordnivåer. Inget känns normalt eller logiskt just nu.
Många har tvingats in i permittering upp till 80% av sin ordinarie arbetstid. För dem blir semestern bara en förlängning på en ofrivillig långledighet. Långt ifrån den sköna befrielse och frihetskänsla som semestern ofta bidrar med. Istället går många på ledighet med en känsla av osäkerhet och oro inför framtiden. Kanske är det något vi ska lära oss att leva med i det nya normala?
Hur har det då varit att driva lokaltidning i pandemin? Jag vet inte hur många gånger vi fått frågan om tidningen kommer ut nästa vecka också? Visst är det sant att många tidningshus har stora ekonomiska utmaningar, men det är främst de som tar betalt för sina produkter. Gratistidningar som lever på annonser fick naturligtvis också en smäll på käften när Corona tog plats i vardagen. En naturlig konsekvens när många företag bromsar in är att investeringarna i marknadsföring minskar drastiskt. I april var intäktstappet 40%. En helt ny, högst onormal känsla, infann sig. Vad händer om det här fortsätter?
Nu gjorde det inte det. I juni är annonsförsäljningen tillbaka på 2019-års nivåer, men just där och då gungade tillvaron till. Oron handlade om ett samhälle utan lokaltidning. Ett fristående media som bland annat kan bevaka kommunen och offentliga myndigheters beslut som påverkar medborgarna. Ett media som kan fånga upp orättvisor och berätta om livsöden vi normalt inte får höra om.
Det vore förfärligt och en otäck maktbalans om lokala mediehus tvingades packa ihop. Som läsare kan man inte bidra till gratistidningens fortsatta existens på annat sätt än att gynna dess annonsörer. Det är bara genom deras annonsering som det är möjligt att fortsätta rapportera.
Lokaltidningens betydelse och effektivitet bekräftades när Folkhälsomyndigheten valde att använda oss som kanal i sin kriskommunikation. På så vis når de 4,6 miljoner svenska hushåll. 100% i Ale kommun. Det är vad vi kallar oslagbar räckvidd och just kriskommunikation är ju till för alla, inte bara några få i sociala medier. Den ska vara tillgänglig för alla.
