Redan i julas uttryckte kommunstyrelsens ordförande Paula Örn (S) en oro för populism och den får nog så här 90 dagar före valet anses vara både befogad och bekräftad. Även inom det rödgröna samarbetet går partierna fram med tydliga önskemål, som knappast är finansierade krona för krona. I veckans utgåva uttalar även Vänsterpartiet en tveksamhet till att fortsätta ingå i ett rödgrönt samarbete. Samma sak som Miljöpartiet uttryckt tidigare. Skälet tycks vara en känsla av utanförskap. Således kommer osäkerheten efter valet att vara påtaglig och utgången av förestående förhandlingar omöjliga att gissa utgången av. Utan valsamverkan har de mindre partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, begränsade möjligheter att få plats i önskade nämnder och styrelser. Samtidigt ökar deras möjligheter att påverka i de större besluten, då deras röster inte längre blir självklara. Strategin är så klart att alla mindre partier hoppas på en valframgång för att med fler mandat automatiskt skaffa sig möjlighet att göra avtryck.
Att jag väljer att kalla många av de aktuella politiska utspelen för populism grundar sig i att det saknas ekonomiska redogörelser. Hur ska satsningarna finansieras? Det duger inte att svara ”på en minskad administration”. Tala om vilka som ska bort istället. Vilka verksamheter ska läggas ner? Det är också viktigt för väljarna att inse att partierna har samma plånbok. Ingen har mer än den andre, så länge ingen föreslår en skattehöjning.
Det skulle gå att skriva ett längre kåseri kring allt som lovats i vår, men jag sparar på det. Fast självklart är jag nyfiken på hur Alebyggen ska klara av Vänsterpartiets önskan om nya hyresrätter till rimliga hyror… Nytt och billigt hänger sällan ihop, men jag kanske kommer att överbevisas innan valet.
Då är det roligare att konstatera att Ales skolor som tvingats utstå år av kritik nu kan glädja sig åt kraftigt förbättrade skolresultat. Extra roligt är det förstås att bakom satsningen står samtliga partier utom Sverigedemokraterna (som inte bjudits in) och Framtid i Ale (som sparkats ut). Dennis Ljunggren (S) och Elena Fridfelt (C), ordförande respektive vice ordförande i Utbildningsnämnden, lovordar den skolöverenskommelse som skred till verket hösten 2013. Det är och har sedan överenskommelsen förverkligades varit fullt fokus på skolans verksamhet och lösningar på dess problem. Inte som annars att bevaka vem som föreslår vad och om nödvändigt avslå även en god idé för att den kom från ”fel” parti. För oss som inte är politiskt aktiva låter det närmast häpnadsväckande att inte denna sunda strategi råder i alla nämnder. Att alltid vara lösningsorienterad och fokuserad på vad som är bäst för kommunen borde vara en självklarhet, men i politiken är det tyvärr inte alltid så. Skolöverenskommelsen är ett lysande exempel på motsatsen. Kanske dags att utvärdera och implementera på fler områden?
