23 veckor har gått av 2022. Inte ens halva året och redan har 29 personer skjutits till döds i Sverige. Det är en rekordhög siffra. Ändå har det känts avlägset, som ett fenomen som bara berör storstäderna. Tittar vi på listan över drabbade platser inser vi dock att våldet sprider sig även till mindre orter. När en detonation small av på måndagsnatten insåg säkert de flesta av oss att inte heller Ale är förskonat. Våldet breder ut sina vingar och är snart ett skrämmande inslag i varje människas vardag. Därför är polisens ständiga begäran om förstärkta resurser inget att ens diskutera. Det är ju helt uppenbart att det behövs, inte minst med fokus på den ökade gängkriminaliteten. Nationell media har nyligen rapporterat om att allt fler barn kopplas till gängkriminella. I en kartläggning som polisen gjorde förra året pekades 8 233 personer i Sverige ut som gängkriminella. 1 202 av dessa uppgavs vara ungdomar under 18 år. Det är inte omöjligt att några av dessa är från Ale och Lilla Edet. Vi måste inse det, hur jobbigt det än må vara. Någon kortsiktig lösning finns sannolikt inte, men på lång sikt krävs ett intensifierat arbete av skola och socialtjänst. Samhället måste bli bättre på att förhindra gängens rekrytering av ungdomar. Skolan i första hand och socialtjänsten i nästa steg är de som först kan reagera, då de ofta är dessa verksamheter som står närmast barnen. Vid minsta misstanke måste larmklockorna ringa. Om de redan har hamnat i polisens register är det ofta försent.
Läs också: Explosion vid villa i Bohus
Vad är det då som lockar en kille på låt oss säga 15 år att gå med i ett kriminellt gäng? Hur och varför hamnar han där? Sannolikt får han det som så många ungdomar behöver, uppmärksamhet och bekräftelse. Att se våra ungdomar och ta dialogen med dem är ett måste. Jag är rädd för att vi inte gör det i samma utsträckning som tidigare. Ungdomar säger ofta i olika enkäter att de saknar mötesplatser. Vad hände med mötesplats ungdom i Ale Kulturrum?
Nödinge SK och Ahlafors IF driver med stöd av Västra Götalandsregionen ett projekt kallat ”My Attitude”. Syftet är att fånga upp de ungdomar, killar och tjejer, som inte deltar i det ordinarie föreningslivet. Metoden är enkel, man träffas och pratar om viktiga vardagsfrågor. Det här är en pilot som testas och förhoppningsvis kan spridas till fler orter än Nödinge. Det kan nämligen vara så enkelt som att vi måste hitta fler sätt att fysiskt träffa och prata med ungdomar. Först då får vi rätt bild av verkligheten. Det största hotet stavas nämligen utanförskap. Det allra bästa vore så klart om alla barn och ungdomar fick den bekräftelse och det stöd som de behöver i sitt eget hem, men uppväxtförhållandena har som vi alla vet förändrats. Därför måste samhället komma med motåtgärder – och lösningen är inte bara fler poliser, utan framför allt att få så många som möjligt att trivas på insidan.
