Anrika IFK Göteborg brottas med sportsliga motgångar i årets fotbollsallsvenska. Ljuset i tillvaron stavas Tobias Hysén som blev en positiv riksnyhet när han svarade en orolig mamma på Twitter att han i sällskap med sonen kunde tänka sig att ställa upp för hennes utsatte pojk. Bakgrunden var att pojken helt enkelt saknade en kompis att spela tv-spel med. ”Tobbes” markering att ingen får känna sig värdelös och alla är grymma blev en viral succé. Han omnämndes i flertalet stora mediekanaler. Det lät som om han hade räddat en hel nation och löst ett världsproblem. I själva verket hade han lovat att göra det som välbetalda fotbollsspelare alltid gör på sin lediga tid, spela tv-spel. En av de som skrev de största hyllningstexterna var Göteborgs-Postens skickliga krönikör, Mattias Balkander. Han ansåg till och med att Tobias Hysén som det stora föredöme han nu var skulle ha ett pris, vilket som. Det spelade ingen roll vilket, bara han prisades. Det får man ju absolut tycka, men ibland känns det viktigt att också nyansera bilden av de goda gärningarna.
Vilket pris ska vi i så fall ge alla de tusentals ideella ungdomsledare i föreningslivet som varje dag, året runt, ställer upp med hjärta och själ för alla förväntansfulla barn? 2017 fanns det enligt Riksidrottsförbundet 822 000 idrottsledare i Sverige. Deras insatser för barn och unga går inte ens att teckna i ord, kanske är det därför lättare att omnämna Tobias Hyséns tillfälliga ryck att spela tv-spel med en okänd kille? Att det skulle göra honom till pristagare känns dock som ett hån mot vad övriga gör. Ett stort sådant.
Trots alla dessa hundratusentals ideella eldsjälar brottas många föreningar idag med problem att få tillräckligt med ledare till ungdomsidrotten. Möjligen är GP:s Balkander något på spåret när han uppenbarligen vill belöna särskilda insatser för utsatta barn. Vilken tacksamhet skänker samhället alla hårt engagerade och ideellt arbetande föreningsmänniskor? I Ale klubbade kommunfullmäktige enhälligt en motion av Moderaterna om en lokal föreningsgala. Det skulle vara ett sätt att uppmärksamma och ”belöna” den ideella kraft som finns i Ales rika föreningsliv. Det har nu gått två år och jag tror inte att behovet av lite positiv uppmärksamhet har minskat, men någon gala har vi ännu inte sett skymten av.
Hylla de som hyllas bör!
