Så är man då bara några dygn ifrån startskottet i Mora. Ja, det är idioti. Ja, förberedelserna både kunde och borde ha varit skötta på ett helt annat sätt… Å andra sidan har det inte varit en vinter som direkt främjat längdåkning, men jag är rädd att det inte hade hjälpt. Jag har haft fel inställning från början. Inbillat mig från den dagen vi anmälde oss till Kortvasan från Oxberg till Mora, tre mil på skidor, att det måste man ju bara klara. Det är inte mer än 2,5:an gånger tolv. Själva distansen har faktiskt aldrig skrämt mig, men däremot det som ska vara under fötterna…
Mitt minne var att det var ganska stabila saker man spände fast och att det nästan var omöjligt att ramla. Det är det inte! Och de är inte särskilt breda längre. Jag har inte mätt, men det känns som att dagens moderna längdskidor bara är ett par centimeter. Det gör inte utmaningen lättare.
Förutsättningarna att teknikträna på hemmaplan har varit begränsade, men tummen upp för Dammekärr som den korta tid det fanns kyla ändå hade en slinga att erbjuda. Den räckte för mig. Jag klev av efter 620 meter – och fick ändå träningsvärk dagen efter! Kändes inte som att formen var optimal, men det var då det. Sen dess har vi övat i Borås. I Knalleland har de till och med arrangerat skidtävlingar, regn och fem plusgrader till trots. Imponerande, men jag kunde inte låta bli att tänka ”något alpincenter har ni ändå inte!”.
Nåväl, fortsätter flytet inför Vasadebuten räknar jag med att vi får behålla både plusgrader och regn när vi tar oss upp till Mora. Utgår från att föret blir tyngsta och värsta någonsin. Räknar självklart inte med att komma i mål innan de stänger spåren, men har man antagit en utmaning så ska den så länge hälsan tillåter bekämpas. Däremot funderar jag allvarligt på att besöka kommunhuset – direkt efter hemkomst – och ansöka om att bli omyndighetsförklarad. Någonstans får ju gränsen gå. Tacka ja till att färdas mil i Gustav Vasas skidspår utan minsta gnutta av erfarenhet på längdskidor. Där någonstans måste väl gränsen gå?
Den politiska pulsen skruvas nu upp. Nästan varje vecka matas vi med nya oppinionsmätningar och utspel, mest om vad som är dåligt och vad som skulle bli bättre vid ett annat valresultat. Det gäller såväl Alliansen som de rödgröna. Regeringen önskar ett större mandat och oppositionen vill se ett maktskifte. Jag önskar istället att lite mer kraft skulle ägnas åt att diskutera våra största bekymmer skolan och omsorgen. Konkreta förslag på åtgärder istället för den eviga pajkastningen. För tillfället får jag bara en känsla av att våra ledande politiker – oavsett block – på riksnivå är maktfullkomliga, de vill bara åt titlarna och möjligheten att bestämma. Vad de tänker besluta är de mindre intresserade av att berätta. ”Det tar vi i september”. Det är så dags då!
Jag tror hela landet är på jakt efter svaret på vad som skiljer alternativen åt – maktbegäret delar de.
Förhoppningsvis blir den lokala debatten mer konkret och mindre maktgalen.
