Idrottens och föreningslivets betydelse diskuteras ofta. Den bygger både broar och fiendeland, men framför allt så skapar den gemenskap – om inte alltid över gränserna så åtminstone på båda sidor om mittlinjen… I veckan som gick var det Ale IBF:s populära skolcup i innebandy som avgjordes. Ett fantastiskt arrangemang för flera hundra ungar från sju till 16 år. Spänningen, dramatiken och viljan att vinna är påtaglig, men framför allt genomsyras turneringen av spelglädje. Det är fullt på läktarna. Alla är där, allt från klasskamrater till familj, släkt och vänner. För vissa är det första kontakten med innebandy och jag har svårt att tänka mig ett bättre skyltfönster för sporten. Du får både prova på själv och följa innebandyns härliga dramaturgi från läktarplats. Kommunens innebandyföreningar vittnar också om ett uppsving av antalet spelare varje år efter att skolcupen har avslutats. Detta fenomen har varit känt sedan länge och frågan är varför ingen av de övriga idrotterna har följt efter. En skolcup i till exempel fotboll borde kunna bli minst lika populär?
Kring lagen krävs också ledare, ofta föräldrar till spelarna och där gjorde jag en intressant notering i år. Tidigare har man flera gånger kunnat se mindre professionella ledarinsatser. Det har inte varit helt ovanligt att just ledarna visat störst besvikelse över en finalförlust och det är illa, särskilt i en skolcup. Vilka signaler ger det våra blivande stjärnor? I år var det underbart att se hur föräldrar från motståndarlagen kramade om förlorande spelare och sa några tröstande ord. Det är ledarskap att inte bara glädjas åt den egna framgången, utan också visa respekt för sin motståndare. Vilka signaler det skickar tror jag ni kan räkna ut.
Ledare som ändå imponerar mest på mig, det är de som tar hand om spelare som behöver extra stöttning. Dessa såg jag i Vallhalla sporthall i lördags. Det var Grunden Bois som var i farten med sina innebandyklubbor. Här får du som publik varken se de snabbaste dragningarna eller de hårdaste skotten, däremot får du se mycket känslor, en härlig ambition att alltid försöka och inte minst en smittsam passion. Här är naturligtvis ledarskapet ännu viktigare. Varje litet ord kan ha betydelse. Jag pratade med en av spelarna med hemvist Ale efter en tung 6-0-förlust. Ja, det brukar vara tungt att förlora stort, men för spelare i Grunden Bois är det snabbt glömt. Det gäller bara att flytta fokus har jag fått lära mig.
”Det gick ju bra det här”, sa jag.
”Nej, vi förlorade”, fick jag till svar och såg besvikelsen komma.
”Äh, det är ju en jämn match, bara tillfälligheter som avgör. Ni hade otur”, försökte jag och plötsligt sken han upp:
”Ja, det var tufft och jämnt. Vi kunde ha vunnit. Vi vinner nästa gång”, säger han och jag tittar försiktigt upp mot resultattavlan som fortfarande blinkar 6-0.
Som sagt, det handlar bara om att flytta fokus…
