Läsarstormen var ett faktum efter förra veckans artiklar om hur elevassistenten Ola, 19 år, förlorat jobbet. Kommentarerna och frågorna var många, inte minst ställde sig många i skolan frågande kring ”nolltoleransen”. Begreppet användes för att motivera varför Ola stängdes av från sin tjänst på skolan, men på fredagen informerades all skolpersonal via deras digitala plattform att någon sådan policy inte existerar i Ale kommun. Tvärtom anses det viktigt att lärare och övrig personal i skolorna känner ledningens förtroende att ingripa för att skydda sig själv, skydda andra elever och även skydda agerande elev mot att skada sig själv. Med hänsyn till detta är det direkt felaktigt att tala om nolltolerans.
När jag tidigare under veckan ställde frågor om nolltoleransen var svaren otydliga och svävande. Ingen sade däremot att det inte existerade. Därför ser jag det som ett steg framåt att det nu har formuerlats en tydlig instruktion för vad som gäller för skolpersonalens rättigheter och skyldigheter att ”ta tag i en elev” – och att nolltolerans inte är ett begrepp som gäller i Ales skolor.
Ola blev kontaktad i torsdags. Det hade då gått över fyra veckor sedan arbetsgivaren ställde ultimatum om att antingen säga upp sig själv eller acceptera att bli uppsagd. Han erbjuds nu av sektorsledningen att återigen säga upp sig själv för att ”det ser bättre ut i ditt CV” eller bli omplacerad till äldrevården.
Även om det inte föreligger någon nolltolerans bedöms Ola ha låtit sig provoceras till ett orimligt fysiskt agerande. Utredningen som ligger till grund för motiveringen att stänga av Ola från sin tjänst på skolan har ännu inte presenterats i sin helhet, däremot en sammanfattning. Innehållet är tvivelaktigt och bara en sådan sak som att Ola aldrig har tillfrågats om händelseförloppet i utredningen säger en del. Som bevis hänvisas till en film, samma film som polisen anser styrker Olas bild. I utredningen finns uttalanden från personal som enligt uppgift till tidningen inte har ägt rum. Det väcker frågor om utredningens objektivitet. Olas första anställning utvecklades till en match han inte kunde vinna.
Varför grottar jag ner mig i det här?
Ärendet har skapat frågetecken ur flera perspektiv. Vad bör en skolpersonal göra om en elev agerar fysiskt och om till exempel en pedagog anses ha överreagerat, hur prövas detta? Om personal ska omplaceras, sägas upp eller avskedas – hur ser dialogen om detta ut? Hur introdueras ny skolpersonal och hur medvetna görs de om riskerna i jobbet samt att förlora detsamma?
I vårt fall om Ola var det inledningsvis intressant att få reda på vad han skulle ha gjort istället i den aktuella ”snöbollssituationen”. Tyvärr, måste jag säga, har den frågan inte besvarats. Det är en bedömningsfråga i ett enskilt personalärende. Det är synd. Jag tror man kan lära mycket av händelser ur det verkliga livet.
Avslutningsvis, all heder åt alla som trots allt erkänner att sättet som Ola har behandlats på är felaktigt. Det är åtminstone ett litet steg i rätt riktning.
