Tertialrapport 2 är självklart en blytung läsning för såväl politiker och tjänstemän i Ale kommun, men den ska ändå läsas med ett lugn och stora mått eftertänksamhet. Sektor utbildning och omsorg redovisar rejäla underskott, men vid närmare eftertanke är det åtminstone för skolan ganska självklart eftersom åtgärderna för att få en budget i balans inte kunde vidtas under pågående läsår. Det är först nu i höst som skolans anpassningar har kunnat inledas.
Det är snarare det chockliknande uppträdandet när tertialrapporten kom som förvånar. Att ingen verkar ha vetat att Ale kommuns två största verksamheter går back känns svårare att förstå. Likaså är det förbryllande att bara 51 kommuner lägger en större skolpeng än Ale och ändå är vi inte bättre placerade än på plats 253 när Lärarnas Riksförbund rankar landets kommuner. Antingen spelar pengarna inte en så avgörande roll som jag tror eller så använder Ale kommun inte sina resurser på ett tillräckligt bra sätt. Det som oroar mest är emellertid att det vanligaste svaret just nu är att ingen vet vart pengarna tar vägen.
Att personal dessutom redan riktar skarp kritik innan vi har sett konsekvenserna av effektiviseringsbudgeten är också en oro. Lärarnas Riksförbund visar i sin rapport att sjukskrivningarna har ökat bland medlemmarna i Ale. Det är inget bra tecken. Vilka är då frågorna? Var det en naiv tanke att gå från noll till ett överskott om 30 miljoner kronor på ett år? Hur naivt är det inte då att tro på ett positivt resultat 2018 om cirka 69 Mkr? Nivåerna är framtagna efter rekommendationer från SKL (Sveriges kommuner och landsting) som definitivt bör veta vad de talar om.
Kommunernas förutsättningar skiljer sig emellertid åt och en rekommendation för en tillväxtkommun kanske inte alltid stämmer? Borde kommunledningen därför överväga att sänka resultatambitionen? Borde kommunen också överväga att sänka tillväxttakten? Oavsett svar kommer Ale kommun att likt alla tillväxtkommuner att tvingas till många svåra avvägningar och prioriteringar, men detta till trots är det ofrånkomligt att alla landets kommuner alltid kommer att drömma om att växa. Så komplext är frågan. Att tillväxtkommuner hamnar i ekonomiska svårigheter är ingen nyhet och med det i åtanke ska inte paniken bryta ut hos varken medborgare eller kommunledning.
Resultatet kommer ändå tecknas i stabilt svarta siffror. Prognosen säger 20 miljoner. Problemet är inte 2017, utan 2018. Om de stora kostnadsdrivande verksamheterna inom utbildning och omsorg inte får kontroll på driftsekonomin under hösten blir det riktigt tufft nästa år. Det är morgondagen som är den största huvudvärken. Det beror mest på att kommunledningen är måna om att framtiden inte ska behöva betala notan för dagens beslut – och det är självklart en mycket sund inställning.
