När den första restriktionen kom om att folksamlingar över 500 personer inte längre var tillåtet i Sverige tänkte jag att ”det här måste vara en överreaktion”. Det är ju bara ett virus. Riksmedia intensifierade snabbt rapporteringen kring coronavirusets spridning och plötsligt var ingen längre ovetande. Jag vet att jag trots allt log lite inombords och tänkte att om ett par månader kommer vi att skämta om corona och alla överdrivna tilltag. ”Det här blåser snart över”. Så tänker jag inte längre. Efter tre veckor med coronakrisen finns det få glädjeämnen.
Hotell- och besöksnäringen har kapitulerat. Flertalet restauranger, krogar och caféer gapar allt oftare tomma. När Sveriges största industrier nu stänger påverkas även transportnäringen. Antalet varsel har slagit alla tidigare nivåer och har i skrivande stund passerat 37 000. Ett arbete utgör en av livets grundstenar och när varsel övergår i uppsägningar rubbas tryggheten. Oroliga människor blir sämre konsumenter. Det kommer att påverka ytterligare en stor sektor, detaljhandeln. Det är en sektor som redan innan coronaviruset befann sig i en stor omvälvning. En ökad e-handel har länge utmanat den fysiska butiken, men även konsumenternas miljö- och klimatvärderingar har påverkat konsumtionen. Stora kedjeföretag i externa köpcentrum har pressat den tidigare så självklara centrumhandeln. Frågan är dock vem eller vilka som överlever Coronaepidemin i slaget om kunderna? Väljer konsumenten plötsligt att värna den lokala handeln före andra alternativ? Hur som helst så kommer den minskade handeln att medföra ytterligare varsel och risken är överhängande att det handlar om ett gigantiskt antal förlorade jobb.
Det här kommer att bli en tuff ekonomisk resa. Helt utan underhållning. Jag inser det nu. Vi som är friska får försöka att gynna de vi kan, lindra skadorna för så många som möjligt, men jag har blivit realist och insett att i princip ingen kommer att gå oberörd. Vår kreativitet och förmåga att samarbeta brett kommer att avgöra hur djup krisen blir, men djup blir den.
Corona är inte bara ett virus. Det är ett monster. Det har ersatt vår självklara frihet med social distansering. Vi får inte träff a de vi vill, helst inte umgås alls – med någon. Inget är sig likt längre. Ingen idrott, inget kulturliv. Ingenting.
I mörkret försöker man tillfälligt drömma sig bort och fundera på semester. Jag hörde någon säga; ”vi planerar att skjuta på semestern till augusti så vi inte påverkas av viruset”. Jag är ledsen att säga det, men den som har planerat att ta flyget på semestern får vänta till nästa år. Flygbolagen överlever inte det här och det kommer ta tid innan branschen revanscherat sig, men naturligtvis hoppas jag ha fel. Jag hoppas egentligen att inget av det jag skrivit idag stämmer.
