Alepolitiken har blivit en riksangelägenhet. Flera nationella medier har rapporterat om att alliansen i Ale skulle vara nära att ta makten med stöd av Sverigedemokraterna. I måndags redovisade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Ale resultatet av en SIFO-undersökning som de själva bekostat. Den visade att väljarna föredrar en blocköverskridande majoritet. Det lär inte överraska någon, men problemet är att det i dagsläget inte finns något sådant alternativ. Allianspartierna har stängt dörren till de rödgröna, om den nu någonsin har varit öppen. Det är den verkligheten den S-ledda minoriteten har att förhålla sig till. Kampanjen om att alliansen planerar samarbete med SD lär inte ha flyttat fram förhandlingspositionen. Jag tror till och med att alliansen nu kan ha kastat nyckeln till dörren.
Kommunstyrelsens ordförande, en vecka till, Mikael Berglund (M) är föga imponerad av de rödgrönas taktik och låter hälsa att alliansen nu är i opposition och att det är upp till den nya politiska ledningen att lösa problemen. Han menar också att fokuseringen på SD:s roll i Ale inte har gynnnat kommunen och att det nu är S ansvar att reparera skadan. Alliansen har aldrig förhandlat med SD. Det är enligt Berglund ett av S många påhitt och att smutskasta någon har sitt pris.
Om aleborna har upplevt ett politiskt kaos efter valet med en stor osäkerhet kring vilka som ska styra kommunen tvingas jag nog berätta att det här bara är början på en mandatperiod som riskerar att bli den kyligaste någonsin. Det är bara mitten av oktober, men relationerna mellan blocken är frostigare än på länge. Båda sidor pratar om att göra ”det bästa för Ale”, men i samma stund angriper de varandra trots att båda parter är beroende av – ja, just det, varandra. Det kommer inte att hålla. Om Ale blev en riksnyhet när S spekulerade om ett eventuellt alliansstyre med SD- stöd lär vi åter komma på nyhetstablån när den rödgröna ledningen tvingas styra med en detaljerad alliansbudget som garanterat kommer att innehålla många plågsamma satsningar. Det blir som alla förstår ohållbart om det S-ledda minoritetsstyret ska genomföra alliansens politik.
Om det kommer att bli så avgör den tredje parten som består av Sverigedemokraterna och Aledemokraterna. Med tanke på den taktik och de föga smickrande beskrivningar som använts om dessa partier från de rödgrönas horisont lär det vara förmätet att tro på något annat än att de lägger sin röst på alliansens budget. Därmed är det politiska kaoset fullbordat i Ale.
Lösningen då? Ja, till att börja så måste relationerna lagas och stärkas. Jag är långt ifrån en relationsexpert och avstår från hur detta ska gå till, men jag känner på tonen att något måste göras. Kan inte parterna samtala lär turbulensen fortsätta. De rödgröna får på måndag klubborna i nämnderna och tar över kaptensbindeln för Ale, men något roder att styra med kommer inte att ingå. Däremot en extrem huvudvärk baserad på frågan varför ingen vill samarbeta?
