Att analysera veckans mest lästa artiklar är alltid lika fascinerande. De stora medierna brottas med feta rubriker om världens alla krig, presidentval och räntebesked. I de lokala medierna är det annat som fångar läsarna – som en älg och en pizzabagare.
Jag förstår att människor reagerar när skogens konung lider. Älgen har vår fulla respekt. Däremot blir jag minst sagt imponerad över att han lyckas röra upp så kraftiga känslor en fredagkväll att jag fick sätta telefonen på ljudlöst.
Älgstammen har reducerats så kraftigt de senaste åren att jägarna i vissa jaktområden väljer att avstå årets jakt. Vi talar om en minskning på 25% de sista tio åren. Det var om jag förstått saken rätt ett av skälen till att skyddsjägaren vid Skräddarns väg i Nödinge valde att inte avliva den numera kända älgtjuren vid första tillfället. Oroliga nödingebor anmälde flera gånger till polisen om en skadad älg, men reaktionen uteblev. Den bedömdes kunna återhämta sig – men nu blev det inte så. Den föll ihop ute på en öppen äng inför ögonen på närboende. Jag håller med om att konungen borde ha fått avsluta livet på ett mer respektfullt sätt. Nu fick han invänta morgonen och det är klart att allmänheten reagerar. Om de följt instruktionerna och vid upprepade tillfällen påtalat älgens försämrade tillstånd – och det ändå hinner gå tolv dagar innan skyddsjägaren utför uppdraget, ja då finns det skäl till det.
En annan kung offentliggjorde sin pension i förra veckan. Ramo Ekic, pizzabagarnas pizzakung har lämnat sitt livsverk Pizzeria Da Mille i Älvängen. Så mycket kärlek denna man fick i kommentarsfältet på Alekurirens sociala medier. 32 år av ett gediget hantverk och med en unik förmåga att memorera specialpizzor har Ramo etablerat relationer till ett helt samhälle – för att inte säga kommun. Nyårsdagen har inneburit över två timmars väntan och jag glömmer aldrig när vi ringde runt och frågade de lokala pizzeriorna om försäljningen. Ramo svarade: ”Jag tror vi sålde över 900 pizzor…” Det är mer än en pizza i minuten! Hur det går till? Inte en aning faktiskt.
Jag tror få pizzabagare har känt ett större vemod för att lämna sin pizzeria än Ramo. Känslorna var så starka att han helst bara ville ge sig av, utan att säga något. Till sist fick vi träffa honom och ögonen skvallrade om vad han kände.
”Jag känner hela Älvängen. Barnen som jag har givit klubbor har nu egna barn. Då är det dags att sluta”.
Det ligger kanske något i det. Att allt har sin tid. Att en pizzabagare inte bara kan konsten att mätta magar, utan även känslomässigt beröra sina kunder visade läsarstatistiken – det var bara historien om skogens konung som kunde mäta sig i klassen om mest läst på alekuriren.se förra veckan.
