Det här blir en påsk att minnas, men ändå inte. Vi uppmanas till social distansering när den första vårvärmen hälsar på. Det händer när vi vanligtvis också välkomnar ett antal röda dagar som gör det möjligt att ägna tid åt familj, släkt och vänner. Allt är så kluvet och paradoxalt. Vi ska inte ens öppna dörren för charmiga påskkärringar som ber om välförtjänta karameller till påskägget. Nej, till och med statsministern har begärt att kvasten ska stå kvar hemma. Inget är sig likt. Normalt sett söker vi stöd hos varandra när oro och rädsla uppstår. Det kan vi göra nu också, men det ska vara digitalt från skärm till skärm. Det är inget annat än sorgligt. På gränsen till riktigt ledsamt. Social distansering, tillåt mig längta efter den hederliga vinterkräksjukan. Den gjorde sig otäckt påmind någon gång då och då, men efter ett par dygn med hinken vid sängen så var saken klar. Den orsakade varken börsfall eller massarbetslöshet. När jag tänker såhär kan jag nästan sakna vinterkräksjukan. I jämförelse med corona så är den så nära en god vän man kan komma.
Men det går inte att skämta bort corona, då hade den redan varit borta. Jag tror snarare att det börjar bli hög tid att verkligen analysera vilka konsekvenserna kan bli. Idag, läs tisdag, kommer Sveriges arbetsgivare att skicka in sina ansökningar om korttidsarbete. Permitteringarna kommer nå en nivå som finansministern inte kunnat föreställa sig i den värsta av mardrömmar och jag är övertygad om att regeringen snart får backa. Staten kan omöjligt bära hälften av företagens lönekostnader. Hur mycket vi än har sparat i ladorna så blir det ett orealistiskt belopp för staten. Villkoren som presenterades ganska tidigt under pandemin är tämligen generösa, men måste justeras när regeringen nu ser omfattningen. Det är i princip alla branscher utom livsmedel, medicinutrustning och apotek som drabbats. Inga andra kommer undan.
I efterhand när vi alla blir experter funderar jag på om det hade varit möjligt att bara pausa samhället? Två månader utan löner, skatter och avgifter. Butiker hade sluppit hyror, fastighetsägarna räntor. Banken hade i sin tur också sluppit betala ränta. Hela Europa och centralbankerna hade pausat. Staten hade fått betala en överlevnadsersättning, 300 kronor om dagen, till alla medborgare. Pengar för mat och hygienartiklar. Pengar för att överleva i ett pausat tillstånd. El, vatten och bredband hade staten fått garantera. Jag tror banne mig att det hade varit billigare, men hade det besegrat pandemin? Vet ej. Företagen hade i alla fall inte tvingats i konkurs och jobben hade åtminstone tillfälligt funnits kvar. Nu riskerar vi ett totalt sönderfall, där flera branscher riskerar att utplånas helt. Det enda positiva är att samhället – och vi som lever här – har hängt på repen tidigare, men vi har alltid kommit tillbaka. Det kommer vi att göra den här gången också. Frågan är bara till vad?
Glad påsk, trots allt!
