Sveriges tyngst kriminella har rätt att vistas utomhus en timme om dagen. Synskadade Maria Mercedes Araceli Östberg, 82, har ett prickfritt förflutet.
Hon får hjälp att komma ut en halvtimme, två gånger i veckan. Är det verkligen vad vi kallar ett rättvist välfärdssamhälle?
Insändaren med rubriken ”Vart tog den svenska välfärden vägen?” under signaturen Araceli väckte många känslor förra veckan. Jag bestämde mig för att komma i kontakt med skribenten. Min förhoppning var att upptäcka ett missförstånd, att det egentligen inte var så illa som påstods. Det var precis tvärtom. Det var värre.
Maria Mercedes Araceli Östberg har lidit av en latent ögonsjukdom sedan barnsben. Hon vet inte exakt när hon förlorade synen. Det har skett successivt på äldre dagar. Med hjälp av nära och kära, inte minst sin make, har livet ändå fungerat. När maken gick bort för snart fem år sedan förändrades allt. Ledsagning blev en viktigare del i vardagen. Med 40 timmars ledsagning i månaden klarade hon sig bra.
För ett halvår sedan kom beskedet att hennes nya ledsagning enbart ska bestå av 30 minuter två gånger i veckan. Tiden används för att komma utanför lägenheten en kort stund på onsdag och söndag. Sen är ledsagningen över. Övrig tid tillbringar Mara Mercedes Araceli i sin lägenhet. Visst får hon hjälp av familj och en hjälpsam vän, men möjligheten att leva ett självständigt liv har hon berövats.
Det går också att söka ledsagning för särskilda händelser, men vardagen är inte en sådan.
Tidigare kunde hon med hjälp av ledsagning träna på gymmet. Det får hon inte längre. Beslutet har överklagats tre gånger till kammarrätten, men kommunen står på sig. Att läkarintyget vittnar om att fysisk träning gör henne gott hjälper inte. Ledsagningen nekas. Vad hände med ambitionen om att hela livet ska levas? Jag förstår att den glömdes bort, men värdigheten har vi väl kvar?
I grund och botten handlar detta om synen på människan. När det enda kända motivet som Maria Mercedes Araceli har hört angående försämringen är ”vi måste spara” försvinner mina ord. Jag vill blunda och vakna någon annanstans…
Det är uppenbart att ramarna inom vilka våra tjänstemän i offentlig sektor agerar har luckor som får förödande konsekvenser för enskilda individer. Tur då att vi har ett demokratiskt samhälle, där våra folkvalda nu både kan reagera och agera. Historien om Maria Mercedes Araceli Östberg vittnar om att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Jag utgår från att våra folkvalda omgående gör det som förväntas. Något är nämligen väldigt fel när våra dömda brottslingar visslar i det fria och våra äldre isoleras.
