Oordningen och framför allt oredan kring våra återvinningsstationer är ett av de hetaste samtalsämnena för närvarande. Något måste ha gått väldigt snett när statens villkor för förpackningsindustrin är så tydlig, men konsekvenserna av regelverket ändå blir ett enda stort sopberg. Det råder inga tvivel om att kommunerna och staten för den delen måste sluta peka på att branschens eget företag FTI – Förpacknings- och tidningsinsamling AB ska lösa hela uppgiften. Det är förvisso så det var tänkt, men det är helt uppenbart att det uppdraget är alltför komplicerat. När avtalet skrevs med FTI, som för den som inte förstått ägs av de som producerar förpackningar och tidningar, utgick man från att medborgarna delade uppfattningen att det var en god idé att skapa ett effektivt och enkelt sätt att säkerställa kretsloppet. Det var inte sant. FTI är en okänd och avlägsen aktör. Plötsligt börjar medborgare att se återvinningsstationer som en plats för allmänt skrot och sopor. Få har en relation till FTI och plötsligt är det fritt fram för egen regelsättning. Hörnsoffor, tv-apparater, cyklar, blöjor, hushållsavfall – ett paradis för råttor på många håll. Återvinningsstationerna är till och från kommunernas vidrigaste platser. Även om det nu är FTI som har ansvaret för skötseln måste vi som skattebetalare i en kommun kunna ställa krav på vår närmiljö. Sedan får kommunen i sin tur ställa samma hårda krav på de som har ansvaret. En leverantör som bryter mot avtalet och inte lever upp till kraven byts ut alternativt anmäls för rättslig prövning. Det är inte mer med det.
Å andra sidan finns det en retfullt enkel lösning. Om vi kommuninvånare runtom i landet visar lite vanligt enkelt hyfs så skulle återvinningsstationerna inte ens behöva vara så mycket som ett samtalsämne. Det är ju inte FTI som släpar dit skiten! Jag hade glädjen att fira midsommar i Wien. En fantastiskt vacker stad och självklart kunde jag inte undgå att kasta ett öga på hur den mäktiga storstaden med nästan två miljoner invånare löser sin återvinning. I de täta områdena med lägenheter stod vid sidan om lokalvägen en lång rad med olika kärl, antalet fraktioner var imponerande. Det som dock var mest iögonfallande var att det inte låg så mycket som en kork bredvid. Det var soprent! Jag tror inte att staden Wien har en mer regelbunden tillsyn eller satsar på sopspioner. Såg inte heller skymten av någon kameraövervakning på insamlingsplatserna.
Jag tror helt enkelt att det bara handlar om lite vanligt enkelt hyfs. Om var och en börjar med sig själv, sin egen familj, vänner och kollegor är jag övertygad om att vi kan komma tillrätta med våra återvinningsstationer. Till dess måste vi med våra gemensamma skattemedel se till att sopa rent.
