Tillhör du kategorin som inte tror att det osannolika ska hända? Den som vägrar tro att den oväntade olyckan faktiskt kan drabba dig. Då sitter vi i samma båt, men plötsligt så händer det! Vi var på väg hem från Stockholm efter ett event med tryckeriet när X2000 saktade ned nio minuter från Skövde. Lokföraren och även vi i närmsta vagnen kände doft av rök. ”Det är något med drivenheten, jag ska gå ut och se om jag kan fixa det”. Röken på utsidan blev allt mer tät och vi frågade tågvärden om vi verkligen skulle sitta kvar i vagnen?
Vi skojade förvisso också om att vi snart kanske skulle stå ute på åkern och huttra, men så illa kunde det väl ändå inte vara? En kvart senare stod vi där.
Plötsligt var den lilla röken som lokföraren själv skulle fixa en fullskalig brand som Räddningstjänsten fick ta hand om och det skulle dröja timmar innan den kvävts för gott.
Väl ute på åkern var behovet av information stort. Många som skulle vidare från Göteborg var nyfikna på hur anslutningarna skulle fungera. Andra undrade mer om hur länge vi skulle förväntas stå på åkern. Jag häpnades mest över den förbluffande förlamningen som SJ:s tågvärdar utstrålade.
Efter en stund fick vi besked om att de inget visste, men att de försökte få besked om huruvida det eventuellt var möjligt att köra fram ett nytt tåg eller om buss skulle vara ett alternativ. I ett så stort företag som SJ borde det finnas en given nödplan som träder i kraft omgående. Den ska all personal vara väl bekant med och åtgärderna ska inte utredas av chockade tågvärdar, utan handlingarna ska kunna rabblas i sömnen.
Pådraget var stort. Räddningstjänst, ambulans och flera polispatruller. Någon direkt rädsla var det ingen som kände, mer frustration över utebliven information.
Räddningen kom gående längs med järnvägen i en egen reflexväst. Han bodde 500 meter längre bort, i samhället Väring. Han har bott längs järnvägen så länge han kan minnas och SJ:s dåliga underhåll har gjort tågtrafiken högintressant att följa. Det händer alltid något, menade han. Inte sällan stannar det ett tåg på grund av nedfallna ledningar och stolpar.
När han såg röken från tåget promenerade han bort, van vid att det alltid uppstår någon form av kaos och att ovanan att hantera krissituationer är ofta stor. Han var själv pensionerad militär och gjorde klart för både polis, räddningstjänst och tågvärdar att han nu tog över insatsen.
”I en kris behöver alla få tydlig information om både det som händer och inte händer. Nu ska jag se till att alla får svar. Först får vi samla er på en plats. Ni kan börja med att promenera bort till det gula huset. Därinne väntar frugan med värme och kaffe, men inte för 260 personer. Utan nu prioriteras äldre och barn”.
Det var en mästerlig uppvisning av hur viktigt lugnet är i krishantering. Den pensionerade militären löste fråga för fråga, agerade, informerade och vägledde. Drygt två timmar efter evakueringen satt vi på en buss till Göteborg. Det oväntade hade hänt, men det fanns en oväntad hjälte vars insats hade blivit än mer omskriven om vädret inte varit så gynnsamt. Ty SJ:s krisplan hade sannolikt inte varit tydligare om nöden varit större.
