En ny mindre rolig iakttagelse har flera alebor, mig inklusive, noterat på Ale Torg i Nödinge. Tiggare utanför flera av butikerna är ett fenomen vi har varit befriade från i Ale tidigare, men samtidigt som de har blivit fler i Göteborg har de också sökt sig ut till de mindre orterna. Tiggeri är en fråga som gör oss konfunderade. Ska vi ge eller titta bort och hoppas att problemet löser sig självt? Ger vi, hur stora är chanserna att det ändå leder till något gott? Får tiggaren överhuvudtaget ta del av pengarna eller är de organiserade i någon form av kriminell gruppering? Personligen har jag svårt för att titta bort, men jag har också svårt för att ge… Jag lider med att se dem och tror inte att någon egentligen frivilligt sätter sig på torget med en kopp i handen. Det borde vara självklart att ge, men i Sverige är vi uppväxta med insikten att de som är i behov av hjälp alltid kan få det. Vi har rätt till tak över huvudet och mat för dagen. Socialtjänsten i varje kommun har det ansvaret. Därför blir det svårt att ge när vi samtidigt vet att det ändå inte räcker. Vetskapen om att det också kan vara tal om ett sytematiskt och uträknat tiggeri gör nog oss alla extra fundersamma.
När vi verkligen ska tänka till är när barn är inblandade. Polisen har bekräftat att det är vanligt och har barnen framgång leder det till att det kommer att få fortsätta tigga. Det ska vi inte bidra till.
Debatten har hettat till i Ale kommun och inte helt ovanligt gäller det skolan. Oppositionen anklagar Alliansen för att inte satsa några nya miljoner, de rödgröna satsar det de har hittat, men det gör varken från eller till enligt majoriteten. Pengar självklart en förutsättning för all verksamhet, men så länge det bara handlar om några miljoner i en budget på över 600 miljoner känns det magstarkt att tro på någon revolution. Jag önskar istället att debatten lyftes en nivå och kom att handla om hur vi ska jobba i skolan, vilken pedagogik och metodik som ska användas samt vilka verktyg som bör tillämpas. Den diskussionen har stått helt still, åtminstone känns det så. Någon försöker uttala något om entreprenöriellt tänkande, men den chansen slarvades bort när professor Roger Mumby Croft, tidigare Oxford Brookes University, erbjöd sin hjälp utan att få respons.
Samtidigt är Utbildningsnämnden där alla förutsättningar klubbas ute på stormigt hav. Nämndens ordförande Elena Fridfelt (C) har idag inte ens majoritet för sin politik. Aledemokraternas Heléne Ahlberg har flera gånger röstat med oppositionen, vilket skapar en osäker styrning. Om inte kaptenen längre styr skeppet, hur vet besättningen då vart det är på väg?
Det är särskilt alarmerande att den politiska styrningen har havererat för skolan, den verksamhet som behöver den starkaste ledningen. En bra början är kanske att söka ett bredare politiskt stöd för skolans utveckling i Ale, då kanske vindarna mojnar och havet lugnar sig.
