Det har snart gått två veckor sedan den ryske presidenten Vladimir Putin tog beslut om att invadera sitt grannland Ukraina. Ett land där stora delar av befolkningen är rysktalande och lever under ett demokratiskt valt styre. Här har människorna valt att leva mer västerländskt med yttrandefriheten som en självklar del i sin värdegrund. Plötsligt får befolkningen se sina städer, hem, skolor och sjukhus sönderbombade. Tala om kontrast till det land de drömde om att bygga. På läktaren sitter resten av världen och tittar på. Inte helt passivt, men känslan just nu är att vi borde kunna göra mera. Vi försöker med sanktioner och humanitära insatser, men det biter inte så snabbt som vi kanske önskar. Däremot kommer det med tiden att börja svida för det krigsförande Ryssland. Att bli helt utfrusen från den övriga världen och att försöka styra ett land där protesterna ökar för varje timme kommer att bli påfrestande. Mitt hopp står dels till den ryska befolkningen dels till hans nära ”vänner” som knappast vill fortsätta leva med frysta tillgångar, tomma champagneflaskor, kreditkort som inte fungerar och förtöjda lyxjakter.
I skuggan av krigets katastrofrapporter tas också många fina initiativ. Vi borde kanske skriva och exponera dessa i större utsträckning. Det skänker åtminstone lite värme och hopp om att framtiden trots allt kan bli bättre. Jag läste i förra veckans Alekuriren om Dennis Eliszewski från Skepplanda som körde en fylld lastbil till ukrainska gränsen. Lasten innehöll kläder, blöjor, filtar och andra förnödenheter. Kan vi göra mer? Ska vi i Ale ta ett ännu större initiativ? En långtradare? Vi placerar den på Ale Torg och fyller den under en helg. Vem kör?
I två år plågades vi av en pandemi. Vi tvingades till stora omställningar i både näringsliv och privatliv. Social distansering blev en ny formulering att ta till sig och förstå innebörden av. Inte på något sätt underhållande, men ett nödvändigt ont. Vi fick följa den hemska kurvan över antalet döda och inlagda på landets intensivvårdsavdelningar. Varje nyhetskväll var en plåga. Ändå känns det som en smekning jämfört med vad vi nu tvingas se. Försvarslösa och oskyldiga människor som springer för sina liv – jagade av en hänsynslös diktator vars feghet illustreras av en 6 mil lång konvoj av pansarfordon och bomber som smattrar över flyende människor som främst består av kvinnor och barn. Må djävulen ta honom!
