Från de första skolavslutningarna till sista dagen som politiker i Ale kommun. Jag kom precis på att Jarl Karlsson hängt med mig hela livet. Vi var långt ifrån alltid överens, men vi visste var vi hade varandra. Det brukar kallas ”hatkärlek”. Nu är det något som fattas mig.
Med stora ögon stirrade vi in över staketet på Brattåsvägen i Älvängen. Som ung grabb hängde man en del på tennisplanen på mossen i Knaptorp och med några skolavslutningar i ryggen hade man lärt känna personer i offentligheten. Jarl Karlsson var på den tiden ordförande i Älvängens kommundelsnämnd. Att tala på den gemensamma skolavslutningen på Älvevi för ortens alla grundskoleelever var enligt Karlsson ett hedersuppdrag. I mitten på 80-talet hade jag hört honom önska oss trevlig sommar ett antal gånger. Att vi nu också visste var han bodde var spännande. Nu stod vi där och stirrade och det var min kompis som sa de bevingade orden vid staketet: ”Där bor han som bestämmer”. Jag anade inte då hur viktig den informationen skulle bli för mig senare i livet.
Det var när jag tänkte tillbaka på hur länge jag känt Jarl Karlsson som den där händelsen på vägen till tennisplanen gjorde sig påmind. Jag hittade också en bild från en skolavslutning i årskurs nio. Det var tradition att elevrådets ordförande höll ett sommartal. David Färdmar var ordförande och jag var vice. Detta år ville han att vi skulle skriva ett tal på rim. Det gjorde vi. Det var lättsamt och roande. Framför allt så minns jag en klapp på ryggen efteråt och kommundelsnämndens ordförande, Jarl Karlssons ord; ”Det där var jävligt bra”. Exakt sådan var Jalle. Det var ”jävligt bra” eller ”kvalificerat skitsnack”. Det fanns ingen mellanmjölk hos honom.
Några år senare fick vi idén att bilda en ungdomsförening för de som inte ägnade sig åt bollsporter. För musik- och teaterintresserade bildades en kulturförening med knorr som fick namnet NÖFF. Vi var inte myndiga vilket ställde till en del administrativa bekymmer, men kommunen gillade vårt initiativ och gav oss ett startbidrag om 5000 kronor. Pengarna räckte till att trycka medlemskort, kepsar och brevpapper. Styrelsen utsåg mycket taktiskt Jarl Karlsson till hedersmedlem nummer 1. Vi förstod att hade vi ”Jalle” i båten skulle det mesta lösa sig. Därför minns jag också särskilt när vi lämnade både keps och medlemskort i brevlådan på Brattåsvägen (jag visste ju sedan tidigare var han bodde…).
Föreningen blev en succé. Nöff hade snabbt 500 medlemmar och Älvängens idrottshall döptes om till Kulturhuset när ”Jalle” drev igenom att här skulle en fritidsgård driven av ren ungdomskraft ha sina lokaler. Det var en fantastisk epok där ungdomar drev sin egen fritidsgård i många år. Det hade aldrig hänt om inte ”Jalle” banat väg.
1996 börjar jag jobba på Alekuriren och fick återigen, men i en helt ny roll, träffa Jalle. Det blev många år av reportage, livliga diskussioner om nyhetsvinklar och kafferep om precis allt mellan himmel och jord. Synpunkter var han rik på, den gode Karlsson.
”Det är inte du, det är inte jag – det är vi! Tillsammans.”
Vissa uppmaningar kommer jag aldrig att glömma.
Vila i frid bäste Jalle.
