Egentligen är allt som det alltid har varit, ändå fylls vi alltid med lite extra inspiration när ett nytt år startar. Hade man kunnat knäcka den koden hade jag gärna inlett varje ny månad på samma sätt. Tyvärr är det sällan vi säger ”ny månad, nya möjligheter” – det borde kanske bli en ny god vana.
Ett månadsskifte går ofta obemärkt förbi, men av kända skäl är just december-januari något helt annat. Just detta skifte är fyllt med förväntningar och löften om att allt ska bli bättre, trots att ingenting egentligen har hänt. Jag skippade löften i år. Tidigare år har jag skrivit ner saker som jag har varit missnöjd med under året och eldat upp dem i en kastrull med värmeljus.
Jag skippade det också… Inte för att det saknades saker med tydlig förbättringspotential, men faktum är att efter pandemi och storkrig i närområdet känns vardagens och de mer personliga problemen som ringa i jämförelse.
Det är faktiskt hög tid att vi ägnar oss åt de allt större – i vissa fall globala – utmaningarna som påverkar oss med allt större kraft. Om ni tittat på tv-sändningarna från alpina tävlingar eller längdskidåkning förstår ni vad jag menar. När det är mer grönt än vitt från miljöerna i alperna då är det allvar. Nu är det snart bara glaciärerna och alptopparna som lyser vitt. I dalarna är det mark och det är inte ”den gröna omställning” som vi vill se. Vi måste på bred front ändra vårt beteende i vardagen för att de vita alptopparna ska förbli vita.
Vad kan vi göra? Sopsortera hemma, i skolan och på jobbet är en självklarhet för många, men när riksmedia rapporterar att det mesta av plasten som sorteras eldas upp finns det anledning att tvivla. Då handlar det snarare om att istället, i den mån det är möjligt, utesluta plasten. Att välja papperspåsen före platspåsen till exempel.
Personligen har jag svårt för att ändra vanor, men under 2022 märkte jag ett par förändringar. Jag släckte ljuset i rum där jag inte vistades och jag hade med mig påse till affären vid ett par tillfällen. Alltid något, men vad kommer detta sig?
Det ekonomiska sinnet förstås. Att betala 7 kr för att bära hem varorna jag nyligen förvärvat känns allt annat än motiverat. Skenande elpriser där kontorets elräkning gick från 6 000 kronor till 12 000 kronor väckte mig också. Det är förvisso en dyrköpt lärdom att först när elpriset blir tillräckligt högt förstod jag det meningslösa med att ha ljuset tänt där jag inte längre befann mig.
Jag tror många med mig har lärt samma läxa – och förhoppningsvis behåller vi den goda vanan när elpriset sjunker till mer rimliga nivåer. Då har vi ändå lärt oss något, om ändå till en väldigt hög kostnad. På sikt kommer det också bli positivt för miljön att vi energieffektiviserar och begränsar elförbrukningen – så det finns en uppsida även i elkrisens verklighet.
