Den tyska kvinnan i 80-årsåldern hade som vanligt tagit bilen från Köln till sommarhuset vid Gravlångesjön. Det har hon och sin tidigare make gjort sedan tidigt 80-tal. Längtan efter lugnet, naturen och utsikten över den vackra sjön har varit en stor del av livselixiret för Rosemarie Oswald. Hon sökte upp redaktionen för ett par veckor sedan. På knackig och ringrostig gymnasietyska förstod jag att något allvarligt hänt. Jag tog adressen och bestämde mig för att besöka henne.
Förra fredagen var stunden kommen. Gravlångesjön kunde jag inte placera, men navigatorn hittade Gravlången nära Nygård. På en enskild väg, endast för behöriga, tog jag mig friheten att svänga in. Jag såg hur vi närmade oss sjön på den smala grusvägen och tänkte hela tiden ”bara vi inte möter någon”. Rosemarie hade pratat om lastbilar som i tät följd passerade stugorna. Lastbilar? Det var knappt att min personbil fick plats.
Plötsligt öppnade sig sjön Gravlången, som sträcker sig från Trollhättan och Lilla Edets kommun. Ett fåtal stugor ligger längs sydvästra sidan och bara grusvägen skiljer dem från vattnet. En idyll. Lätt att förstå varför man kör hela vägen från Köln för att vara där.
Väl på plats hos Rosemarie förstod jag hennes upprördhet. Jag kom vid lunchtid, solen dränkte altanen. Det kändes som att inget kunde vara fel. Om det inte vore för det närmast obegripliga. Rosemarie visade en handskriven lapp med klockslag – varje lastbil som passerat under morgonen. Det var inte en eller två, utan dussintals. Hon hade ingen aning om varför. Brevlådan var tom på information.
En torr, enskild grusväg har blivit transportled för Svenska Kraftnät. Det dammar, det ryker, men enligt Rosemarie och grannen Ernie har dialogen varit obefintlig. Paradiset är förstört. Vägen riskerar att kollapsa och vem vill tillbringa sin sommar i ett grusdamm? Svenska Kraftnät hänvisar till ett avtal med en avliden tidigare ordförande i vägsamfälligheten. Ett avtal ingen har sett. Men dammet undgår ingen.
Skälet till transporterna är bygget av en ny väg längs en ledningsgata som går genom området. Behovet att byta ledningar och stolpar må vara verkligt, men hur gick det i kursen om dialog, service och samverkan? Jag håller med markägaren Ernie Mattsson: ”Lite allmänt hyfs och respekt vore på sin plats”.
