Jag lever fortfarande i tron att det är folket som bestämmer, att det är grunden i vårt demokratiska samhälle. Den gångna veckan har fått mig att tvivla. Natten till fredag drabbas vi av ett inbrott. Bill och Bull tar sig in via en balkongdörr och får med sig för oss värdefulla datorer, kamera och objektiv. Det är andra inbrottet på kort tid, men denna gång lyckas kameratekniken fånga busarna. Det var inte självklart att lägga ut filmen för allmän beskådning på nätet. Som alltid är det en fråga om etik och moral, men sen när blev det etiskt korrekt att stjäla? För den som inte tidigare har träffat Bill och Bull utgör filmen inget kränkande överhuvudtaget. Folk kan bara konstatera att de klassiska tjuvarna med kofot lever kvar. Däremot kunde de som är bekanta med gärningsmännen eller åtminstone har sett dem tidigare hjälpa oss med identifieringen. Det handlade inte om att hänga ut vederbörande, utan drivkraften låg i viljan att få tillbaka det som är vårt.
Via sociala medier spreds filmen i rekordhastighet. Alla ville hjälpa till. Alla blev engagerade och på bara några timmar lyckades vi identifiera en av tjuvarna. Där någonstans går gränsen för vad jag tycker vi som medborgare kan bidra med. Vi kan hjälpa ordningsmakten att tala om vem som har felat, men att själva ingripa mot dem är ett steg för långt. Informationen överlämnades istället till polisen. Det blev en cirkus jag helst hade sluppit skriva om.
Jag kan bara konstatera att Polismyndighetens ständiga omorganisation åtminstone inte lett till någon förbättring. Idag verkar de försöka slå något världsrekord i administration och jag tror de kommer att lyckas.
Eftersom gärningsmannens hemort blev känd bad jag via 114 14 att bli kopplad till den lokala stationen. ”Nej” var svaret. Polisen avgör vem jag ska prata med och eftersom ingen officiell utredare för vår anmälan var utsedd fick jag prata med en tillfällig. Denna noterade mina tips och lovade att någon skulle återkomma. Filmen visades över 65 000 gånger på vår hemsida och tipsen fortsatte strömma in. Jag ansåg det nödvändigt att ringa polisen på nytt. Den tillfällige var nu utbytt till en namnlös utredare, varför jag kopplades till utredningschefen som inte ansåg det vara hans uppgift att ta emot tips. Att få bli kopplad till den lokala polisstationen där gärningsmannen sedan tidigare är känd var fortfarande inte aktuellt. Rådet jag fick var att avvakta.
Passivitet har säkert löst många brott, tänkte jag.
På söndagen blir jag uppringd av polisen. Då har jag även lyckats få namnet på den andre gärningsmannen. Jag ber dem agera snabbt i hopp om att kunna återfå utrustningen. Jag får till svar att snabbt kommer det inte gå. ”Vi måste utreda först”.
På måndagen åker jag personligen till den lokala polisstationen på andra sidan älven och möts av en skylt som informerar om att stationen bara är öppen onsdagar mellan klockan nio och tolv. De hänvisar istället till 114 14…
Här sitter jag med två identifierade inbrottstjuvar, bevis i massor, vittnen och tipsare i mängder. Till vilken nytta?
I min frustration har jag språkat med många om polisen och dess organisation. Ingen verkar nöjd, alla är lika upprörda. Polismyndigheten är en skattefinansierad verksamhet. Om vi som betalar den, är så besvikna på tjänsten som erbjuds borde väl något hända? Det är ju det vi har valt våra folkvalda till och det kan omöjligt ha undgått någon av dem att vi kräver en bättre och mer effektiv ordningsmakt. Eller?
Polisen klarar inte sitt uppdrag och den omorganisation som ständigt sker leder inte till ett bättre polisarbete, eftersom det bara handlar om att spara pengar. Polisen behöver mer resurser och de måste bort från administrationen.
Det har ballat ur. Vårt svenska samhälle som en gång var ett föredöme är på väg åt fel håll. I England där huliganerna tog över fotbollsarenorna insåg man faran. Idag är det ett familjenöje att gå på fotboll i London. Engelsmännen valde att agera. De vidtog åtgärder och skärpte straffen. I Sverige väljer många idag att stanna hemma när storlagen kommer på besök. Rädslan för ligister har segrat i landet som till och med verkar tycka att det är kränkande att filma förbrytare – och helt uppenbart – är det inte ens längre intressant att bura in dem.
